C och jag försvinner och är ibland borta flera dagar. Under dessa dagar sover inte O. Hon blir sjuk av saknad. O är ett år och en månad gammal. Och hon är stressad till den grad att hon inte sover. Hennes lilla mage strejkar och hon har ont. Ont av stress när hon är ett år. Min lilla lilla tjej.
När vi kommer hem, C och jag, går O fram till C med armarna utsträckta och handflatorna uppåt. Det är hennes sätt att visa att hon vill väl. Att hon gärna kramas. Att hon har saknat C. När hon ser mig kastar hon sig fram, öppnar munnen och ger mig blöta pussar över hela ansiktet. Hon smakar på mig som om hon vill försäkra sig om att jag är på riktigt. Att jag verkligen är hemma igen. Sedan släpper hon inte taget, lilla O. Hon vill bli buren. Hon håller tag i mitt byxben trots att hon kan gå själv.
Det blir sovdags och O kommer inte till ro efter vällingen så hon får följa med ut i vardagsrummet igen. Där somnar hon tryggt i min famn, på en madrass nedanför soffan där C ligger och myser. När O somnat, då sluter C ögonen och somnar. Den här natten sover O hela natten i sin säng. C sover hela natten i sin säng. B snarkar tryggt i sin säng. Finaste och jag sover tillsammans i vår säng. Hela natten, för hela familjen är samlad och nedbäddad av tryggheten.
Sjukdomen har belägrat sig i vårt hem och vi lider alla av den. Vi kämpar alla mot den. Tillsammans kämpar vi med C och lever i sjukdomens skugga. Tillsammans är vi starka.
Livet blir sällan som man hade tänkt sig. Jag hittade drömmannen, vi fick tre fantastiska barn inom loppet av 15 månader och köpte hus. Livet var på topp, det är det på sätt och vis fortfarande men i en parallell värld. Vår äldsta dotter som fyllde två år i april 2014 fick i juni samma år diagnosen leukemi. Mycket kommer att handla om vår kamp med henne mot hennes sjukdom. Men även om hur det är att ha tvillingar på ett år och mitt i allt detta försöka bygga drömhuset. Jag är känslomänniska.
Hej Malina, har läst hela din blogg och vill så gärna säga massor men vet inte riktigt hur. Du berör mig verkligen i djupet av hjärtat. Har själv en liten 8 månaders tjej hemma. Det du beskriver är verkligen det som jag själv är rädd för i mina dunklaste stunder då man kramar barnet lite för hårt trots att hon sover för att jag jag bara inte kan fatta att jag har lyckan att ha fått en sån underbar älsklig unge. Att tvingas se sina barn gå igenom det du beskriver... Orden kommer inte ens till mig för att uttrycka vad tanken får mig att känna. Tänker mycket på er och önskar er all lycka och kärlek och kraft. Kramar Cecilia Fällman
SvaraRaderaTack fina du! Krama om dina du och njut av kärleken, lyckan och livet. Hoppas vi får tillfälle att ses snart så jag får träffa din och Mårtens lilla tjej. Kramar
Radera