Pausad karriär

I måndags skulle jag ha arbetat min första arbetsdag efter nästan två och ett halvt år som föräldraledig. Visst, jag var in och arbetade två månader innan tvillingarna kom men det räknas nästan inte. Det är jag som har tagit tveklöst mest föräldraledighet med våra barn, det var det som fungerade bäst för oss. Jag hade verkligen sett fram emot att börja arbeta igen. Verkligen sett fram emot det. Längtat till och med. Det har gått så lång tid att det kändes pirrigt och min arbetsplats har genomgått så mycket förändringar att det är som en ny arbetsplats. Med en massa nya smarta kollegor.

Det fanns en tid innan jag träffat Finaste (och en tid därefter) som jag identifierade mig fullt ut med mitt jobb. Jag var först och främst kommunikatören. PR-konsulten. Medietränaren. Karriären var oerhört viktig. Det är den fortfarande men den har fått hoppa ner några steg. Först och främst är jag mamma. En mamma som längtade efter att få börja jobba och vara både mamma och karriärskvinna. För det går, man kan det, jag kan det.

Sedan kom cancern in i våra liv och allt kastades omkull. Kuratorn som vi träffade precis när C diagnostiserats meddelade att ingen av oss förmodligen skulle arbeta mer i år. Det gick inte in då och egentligen inte nu heller. Finaste kommer bli tvungen att arbeta i den mån det går. Jag, jag vet inte. Jag vill inte missa en sekund av min äldsta dotters tid. För tänk om. Tänk om. Och plötsligt är min karriär helt betydelselös. Allt förlorar mening och betydelse. Det handlar bara om här och nu.

Här och nu ligger C bredvid mig och sover. Hon har fått cellgift i ryggmärgen, i muskeln i benet och intravenöst under 2,5 timme. Hon ska under de närmaste 21,5 timmarna fortsätta få cellgift intravenöst. Brytas ner. Vård Av svårt sjukt Barn, min vardag för en obestämd tid framöver. Allt jag kan göra är att hålla henne i handen, smörja henne när blåsorna kommer, hålla tummarna för att hon inte ska få komplikationer och älska henne mer än jag trodde var möjligt. Min älskade modiga starka tjej.