Ont i magen

Natten har gått bra och vi har båda sovit mycket. Var tredje timme har en välbekant sköterska varit in och bytt blöja. Vi har fått sovmorgon och lekt en stund med andra barn i det gemensamma utrymmet. Jag har druckit kaffe och ätit upp C's smörgås. C har inte ätit mer än två tuggor och bara druckit lite vatten.

När vi satt inne i det gemensamma rummet sa hon plötsligt att hon ville åka platta till rummet och läsa bok istället. Så det gjorde vi. När vi låg i sängen sa hon att hon ville ligga själv och förvisade mig till sängen bredvid hennes. "Inte läsa mamma, Yaya ont i magen. Yaya sova bara."

Två minuter senare sover hon. Läkaren har precis gjort rond och lugnat mig. Men oron kryper under huden. C fick tredje sprutan igår. Det intramuskulära cellgiftet som man kan reagera på. Det vanligaste är en allergisk reaktion men en del får blodproppar eller bukspottsinflammation. Bukspottsinflammation visar sig genom akut ont i magen. Nu verkar inte C ha akut ont i magen men sedan hon bröt benet och fick gå på det i sex veckor är hon väldigt noga med att aldrig ha ont någonstans. Hon säger snarare att hon inte har ont på ett ställe än att hon har ont. Hon lugnar oss ofta genom att bara meddela att hon inte har ont i benet längre. Det är bara det att om hon får en allvarlig reaktion på just det här cellgiftet, då får hon inte det mer. Och då missar hon en del i behandlingen. En del i den framgångsrika behandlingen som hjälper 85 procent av barnen att överleva. Just den här sprutan går inte att ersätta med någon annat cellgift.

Oron kryper under huden. Det kliar som ett envist myggbett. Jag vill inte ha rätt. Rummet snurrar och jag sätter mig i sängen igen. Jag stryker henne över hennes mage. Det knackar på dörren, clown kikar in. Clownen försvinner snabbt när de förstår att C sover. De försvinner in till ett annat sjukt barn. Sprider glädje någon annanstans. Kvar är jag och oron.