Trasig

Jag är trasig. Kroppen säger ifrån. Nackspärr som strålar ut i axeln. Omöjligt att lyfta. Jag kissar blod. Urinvägsinfektion. Kroppen säger ifrån. Men jag vet inte hur jag ska få det att gå ihop. Jag har inget val, jag kan inte stanna upp. Jag kan inte dra täcket över huvudet och inte kliva upp mer.

Förbjudna tankar kryper in i mitt inre. Jag orkar inte. Det är inte jag som är sjuk. Det är inte jag som går på tunga mediciner. Det är inte min kropp gifterna bryter ner. Men min kropp säger ifrån. Stressen som flåsat mig i nacken senaste året skär av mina hälsenor. Slår mig med ett basebollträ i bakhuvudet. Drar ner mig under ytan. Jag tappar fotfästet. Jag får ingen luft. Jag mår inte bra. Jag vill skrika rakt ut. Tårarna går inte att stoppa längre. De bara rinner okontrollerat. Jag har inte gråtit på länge nu. Inte såhär.

Jag mår inte bra. Kroppen säger ifrån. Jag känner mig svimfärdig. Jag måste hålla ihop. Mig. Familjen. C.

Jag mår inte bra.