Jag är trasig. Kroppen säger ifrån. Nackspärr som strålar ut i axeln. Omöjligt att lyfta. Jag kissar blod. Urinvägsinfektion. Kroppen säger ifrån. Men jag vet inte hur jag ska få det att gå ihop. Jag har inget val, jag kan inte stanna upp. Jag kan inte dra täcket över huvudet och inte kliva upp mer.
Förbjudna tankar kryper in i mitt inre. Jag orkar inte. Det är inte jag som är sjuk. Det är inte jag som går på tunga mediciner. Det är inte min kropp gifterna bryter ner. Men min kropp säger ifrån. Stressen som flåsat mig i nacken senaste året skär av mina hälsenor. Slår mig med ett basebollträ i bakhuvudet. Drar ner mig under ytan. Jag tappar fotfästet. Jag får ingen luft. Jag mår inte bra. Jag vill skrika rakt ut. Tårarna går inte att stoppa längre. De bara rinner okontrollerat. Jag har inte gråtit på länge nu. Inte såhär.
Jag mår inte bra. Kroppen säger ifrån. Jag känner mig svimfärdig. Jag måste hålla ihop. Mig. Familjen. C.
Jag mår inte bra.
Livet blir sällan som man hade tänkt sig. Jag hittade drömmannen, vi fick tre fantastiska barn inom loppet av 15 månader och köpte hus. Livet var på topp, det är det på sätt och vis fortfarande men i en parallell värld. Vår äldsta dotter som fyllde två år i april 2014 fick i juni samma år diagnosen leukemi. Mycket kommer att handla om vår kamp med henne mot hennes sjukdom. Men även om hur det är att ha tvillingar på ett år och mitt i allt detta försöka bygga drömhuset. Jag är känslomänniska.
fredag 22 augusti 2014
Trasig
Etiketter:
#fuckcancer,
#leukemi,
#sömnbrist,
familj,
fuckcancer,
Gråt,
hökmamma,
nedstämd,
otillräcklig,
trasig
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar