söndag 31 augusti 2014

Cornelia


Allt började månader innan vi blev varse om att något var fel. Jag ser det nu. Jag ser på bilder att C redan var sjuk när vi var upp till Sundsvall där i mars. Jag ser att hennes ansiktsform har börjat smalna av, jag ser att hon är mörk under ögonen och har liksom blivit genomskinlig.

Men för oss började resan första veckan i april, en fredag då jag fick informationen att C hade börjat halta under dagen på förskolan och att vi borde hålla koll på det under helgen. Ingen hade sett henne ramla men plötsligt verkade hon ha ont i vänster ben, höft eller fot. Under helgen fortsatte hon att halta av och till men faktum kvarstod på måndagen att något störde henne. Så vi åkte till Vårdcentralen för en undersökning och de bad oss avvakta i en vecka. Det gjorde vi.

Efter en vecka hade C ramlat rakt bakåt på förskolegården (utan barn i närheten) och ville efter det inte stödja alls på benet. Då bar det av till akuten första gången. Läkaren skickade oss på röntgen och ultraljud men undersökningarna visade ingen. Läkaren konstaterade dock att det var höftsnuva men att det var inte alltid som man kunde se inflammationen. Ingen åtgärd utan det ska självläkas och C skulle själv reglera om hon ville stödja på benet eller inte. Här börjar C's läkarskräck som vi senare skulle förstå varför.

Veckan efter åkte vi upp till närakuten, då C hade fått nackspärr. Vi var riktigt oroliga då hennes rörelsemönster ändrades så markant och hon helst ville sitta still i soffan hemma. Hon hade tveklöst ont i kroppen och vi var rädda att det kunde vara hjärnhinneinflammation eller liknande. Ingen åtgärd.

Inom en vecka var vi på akuten igen, annat sjukhus än första gången. Det var Valborg och ute skrek ungdomar sitt vårskrik i alkoholens rus. Läkarna läste journalen, tog tag i hennes ben precis under knät och vred/vinklade utåt. C skrek av smärta även denna gång. Denna läkare var dock inte säker på att det var höften utan remitterade röntgen på hela benet och foten. Citat läkare: "Detta kommer inte röntgenpersonalen att gilla." Läkaren på röntgen konstaterade att "man röntgar inte små barn i onödan" och strök alla plåtar utom höften. Vi fick diagnosen höftsnuva. Idag tvivlar jag på vad dessa röntgenplåtar visade. Jag hatar tvivlet som gror i mig men det har fått fäste och vattnades på under en tid framöver.

Vi åkte till akuten på ett tredje sjukhus då C fortfarande hade riktigt ont och vi inte kände att vi fått hjälp. Vi var inte heller övertygade om att det verkligen var höften, kunde det vara benet också? Fotleden, misstänkte vi starkt. Jag var dessutom orolig för att hon såg så sjuk ut. Blek. Genomskinlig. Trött. Insjunkna ögon. Läkaren lyssnade, lät mig känna mig hörd och sedd. Undersökte C. En otroligt pedagogisk läkare som fick C att slappna av. Hon stod och höll sig stödd av stolen men beslutade sig för att klättra upp och sätta sig. Sedan klättra ned igen. Detta, fick jag veta, det kan man inte om man har brutit benet.

Den 17 maj var jag i Göteborg och Finaste tog med C till akuten ännu en gång. Denna gång fick vi äntligen dem att lyssna. Vi känner vårt barn, men just nu känner vi inte igen henne. Min älskade dotter som alltid varit så glad. Min älskade dotter som varit busig men som nu skrek av smärta när jag lyfte upp henne ur soffan. Min älskade dotter som nu inte ville vara nära sina älskade småsyskon, av rädsla. Av rädsla att de små skulle skada henne. De beslutade att röntga hela benet.


C kom hem med helgipsat ben från lår till tå. I tre veckor skulle hon ha gips och under denna tid fick hon absolut inte stödja på benet. Frakturen hade börjat läka. I upp till sex veckor hade hon gått på brutet ben. Haltat sig fram. Haft ont. Vägrat vissa dagar. Varit rädd på förskolan för att bli nedsprungen. Varit rädd för små älskade syskon som dragit i benet. Varit livrädd för läkare som greppat hennes brutna ben och vridit det för att sedan skicka hem henne utan åtgärd. Varit rädd för de som gjort henne illa, läkarna. Skräckslagen. Den läkarskräcken.

Efter tre veckors bärande, underlättande och stillasittande lekande tog vi av gipset och röntgade igen. Frakturen var läkt. Men C började inte gå igen. Det gör hon ännu inte.
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar