Skriken i väggarna

Jag hör ett barn skrika. Gråta. Hysteriskt och plågsamt. Skriket är blandad med rädsla, kanske skräck. Det är alltid någon som gråter, skriker och ibland undrar jag om det är nu eller om det sitter i väggarna. 

Det är så många barn. Starka barn. Modiga barn. Sjuka barn. De sticks i fingret. De får en nål lika stor som en metkrok satt i bröstet. De får infarter i händer, fötter, armar, lår eller huvud. De protesterar för de vet vad som ska hända. De gråter för att de inte vet vad som ska hända. De skriker skräckslaget för att det enda de kommer ihåg är att det gör ont. Jätteont, säger C. Och gråter, skriker, protesterar när de sätter nålen. 

Jag hör alltid skrik när jag är här. Det gör ont i mig med. Inte alls samma smärta men ont i hjärtat. Alla dessa barn som måste börja livet såhär. Med gråt som stannar i väggarna.