C's inopererade port strular och igår fick hon en infart i handen för droppet istället. Den har tydligen också strulat och porten verkar inte komma igång trots diverse åtgärder. Nyss ringde Finaste från sjukhuset och meddelade att de var på väg till röntgen. Ingen hemgång ännu utan kanske operation istället. Inget säkert. Ingen klar information. Först röntga porten och sedan bestämma åtgärd.
Och jag vill skrika rakt ut. Jag vill vara där med min älskade modiga starka dotter. Oron kryper in under huden igen. Kryper som en myrstack som någon sparkat till. Kryllande myror som kommer från alla tänkbara håll och kryper omkring i vad som i alla fall uppfattas som utan mål eller riktning. Under min hud.
Jag sitter hemma med mina två små sovande hjärtan. De som inte förstår varför storasyster drar sig undan när de kommer och vill klappa. De som inte förstår varför inte hela familjen är hemma. De som växer upp i sjukdomens skugga och en vardag med oro för små tecken. De som överöses med pussar salta av tårar. De som sakta kommer förstå mer än de borde behöva.
Jag slits itu mellan dessa världar och om jag någonsin tidigare känt mig otillräcklig så är det inget motför känslan som sköljer över mig nu. Älskade barn, låt mig finnas där och ge er alla tre den trygghet ni behöver och skydda er mot sådant som ni inte ska behöva möta själva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar