Sedan är det svårare att komma ihåg och beskriva exakt vad som hände. Jag gav O febernedsättande och vaggade henne. Finaste satt med C i soffan och myste. B sov. Plötsligt känner jag att O känns annorlunda i min famn. Jag kan inte förklara varför. Det var något som inte stämde och jag lade ner henne i soffan bredvid de andra. Hon var helt okontaktbar och bara tittade snett uppåt. Såg helt autistisk ut. Finaste knäppte med fingrarna och sprang och hämtade handdukar som han blött upp i kallt vatten. Fortfarande ingen reaktion. Medan Finaste ringde 112 tog jag upp O och höll henne nära. Vaggade. Upprepade att allt skulle bli bra. Jag hör hur Finaste förklarar att vi tror att hon har fått något anfall och känner samtidigt att hon slutar andas. Hon blir helt stel. Jag bara skriker rakt ut. Mitt barn slutar andas i min famn. Någonstans här tappar jag tid och rum. Jag har ingen lugn, trygg röst i örat som förklarar att två ambulanser är på väg. Jag har ingen som lugnt förklarar för mig vad jag måste göra. Men Finaste har det. Han lägger ner O i soffan bredvid C och lägger sin mun över hennes lilla näsa och mun och blåser in. Det finns en röst som räknar med honom. Som guidar honom genom varje andetag och senare genom hjärtmassage.
Jag tar upp C, tänker att hon inte ska se. Inte behöva uppleva mer otäckheter. Så lite jag visste då. Jag bär henne ut till gatan och säger att ambulansen kommer snart. Vi ska vänta på doktorn som kommer och ska hjälpa lillasyster. Det hörs en vrål och det tar en bra stund innan jag inser att det är jag som låter så när jag andas. Jag har panik. Jag är inte alls lugn eller pratar lugnt till min dotter på två år. Hon däremot, hon stryker mig över kinden och säger: Hör du mamma, doktorn kommer. Lugn mamma. Hon är två år.
Ambulanserna kommer och total kaos råder. En fantastiskt fin granne kommer över, kliver in i hallen och besitter lugnet jag önskar jag hade när han tar C och visar Alfons på sin mobil. Finaste och jag står hjälplösa och ser hur se försöker hjälpa O. Hon sitter fast i en kramp, helt stel och får därför ingen luft. De ger kramplösande men det kommer ut igen. Vi sitter snart i ambulansen på väg mot Huddinge sjukhus. Finaste är hemma med barnen och väntar på barnvakt för att möta oss. Jag sitter fram i ambulansen. Sirener och blåljus är på. De som sitter och har mitt barns liv i sina händer ropar och frågar "hur många minuter?". Inte en gång, utan flera. Jag vågar knappt andas. Jag känner förakt mot bilar som inte flyttar sig för en ambulans. De som inte förstår att mitt barns liv hänger på om vi kommer fram i tid. De som inte förstår att hon bara är tio månader och två veckor och har hela livet framför sig.
Framme på Huddinge väntar en hel drös med läkare, sköterskor, narkospersonal och röntgen. De ringer hela tiden och rådfrågar andra. De ber fler komma och O slutar inte krampa. Jag sitter där i rummet och försöker lyssna. Men jag kan inte. Jag kan inte förmå mig att tänka på annat än "snälla dö inte". Jag vet inte vad jag gör om du dör. Bilder av små små kistor klistrar sig fast på min näthinna. Och O slutar inte krampa. Hon kan inte andas själv så de beslutar att söva henne. Hon kommer att hamna i respirator för att få hjälp att slappna av. Och vi kommer att få åka ambulans igen. Den här gången till Astrid Lindgrens Barnsjukhus. En prio ett ambulans är beställd och jag ska ännu en gång få åka med sirener och blåljus. Denna gång tillsammans med mitt nedsövda barn.
Dagen efter sitter vi och håller O i handen. Hon försöker hela tiden vakna och de "puffar" i henne mer så att hon ska fortsätta sova. Vid ett tillfälle blir hon helt blå och alla apparater börjar pipa. Larmet går och en drös läkare kommer inspringandes. Vi blir utfösta av en sköterska. För andra gången under senaste dygnet är jag nära en panikattack. Jag kan inte andas. Jag håller på att förlora mitt barn. Jag vet att vi bara sitter där i en sorgligt fikarum och väntar på ett livsavgörande besked. Lever hon? Fem-tio minuter som känns som timmar. Hon lever, hon hade bara lyckats dra upp slangen ur lungorna och fick därför ingen hjälp att andas. Hon lever. Hon ligger i respirator, men hon lever.
Två dagar senare har hon ryckt bort infarten i huvudet och sonden på sig själv. Hon är pigg. Hon är glad. Och hon är rastlös instängd på ett litet sjukhusrum. Hon vill gå och upptäcka världen. Läkaren informerar om att de har hittat bakterier i hennes blod som hon borde ha varit vaccinerad mot. De undrar om vi vaccinerat våra barn efter vaccinationsprogrammet. Det har vi. De vill att vi åker in med våra andra två barn och lämnar blodprover då alla barn direkt bör behandlas om de har dessa bakterier.
Finaste tar med C och B till Huddinge akutmottagning för att ta prover. Läkaren där skickar hem B med farmor men meddelar att C inte mår bra. "Hon kommer inte att komma hem i helgen, hon mår inte alls bra". Finaste vägrar bli inskriven på Huddinge sjukhus när vi ligger inlagda med O på ALB. C kommer med ambulans till ALB fredag den 13 juni 2014. Dagen efter får O åka hem och mår idag bra.
Tänk om jag hade vetat vad vi hade framför oss då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar