21,5 timmar

Dagens läkarrond kommer in strax innan elva och de första orden hon säger är: Hur mår ni? Vill ni åka hem?

Det är svårt att beskriva lyckan över att få åka hem när det endast är 21,5 timmar tills vi ska vara där igen. Men vi ska få sova hemma. Jag ska få kramas och pussa på de två minsta och berätta att mamma inte har övergivit dem. Vi ska få äta mat som vi själva lagar. Vi ska uppskatta varje sekund till tusen.

C tjuter av glädje. Hon har redan på morgonen ringt sin pappa. När jag hörde honom säga att han saknar henne svarar hon: "Pappa, Yaya kommer hem sen pappa. Yaya kommer sen." Det gör ont när hon tröstar. Hon är två år men hon vet ord som tvååringar inte ska känna till. När läkaren berättar att hon bara ska få medicin i slangen och sedan åker hem blir hon hysterisk. Och jag kan inte lugna henne. Min älskade lilla tvååring vänder sig från mig och säger: "Mamma, inte titta. Mamma, inte säga lugn". Och jag brister.

Att sedan mötas av O som visar sin gränslösa kärlek och saknad när jag kommer hem. Att bli överöst med pussar och ha små armar som knappt räcker runt halsen. Att känna sig älskad. Att känna att vi är hemma. C och jag. C skrattar, stannar sin lillasyster och ser henne djupt i ögonen och säger; "Hej O, heeej. Yaya hemma." Det är ren lycka.

Jag glömmer inte att hålla dig hårt i min famn. Jag glömmer inte att säga jag älskar dig.