Skrika högt

När marken försvinner under mina fötter och jag faller fritt, då studsar tankarna runt. Tankar som studsar fritt och får mig att tappa hopp. Jag vill skrika högt. Jag vill ställa mig och vråla tills jag faller ned på knä av utmattning. Jag gör inte det. Istället skriver jag, här, på Facebook och på Instagram. Jag skriver vad fel allt är. Vad galet och sjukt att medicin kan ta slut. Cytostatika som C ska ha dagligen. Hur kan det ta slut hos leverantören? Hur kan det ske?

Jag skriver (skriker) för att någonstans få en klapp på axeln, ord som bekräftar min hjälplöshet. Ord från vänner och bekanta som bekräftar att jag inte är galen som reagerar som jag gör. Att jag inte har förstorat upp något litet. Jag skriver och skriker för att få förståelse.

Jag vill bli lugnad. Jag vill att någon ska säga att allt kommer att bli bra. Jag vet att jag aldrig kommer få höra de orden. Det går inte att veta hur det kommer gå. Det går bara att hoppas. Det går bara att ställa sig in på hur dagens förutsättningar ser ut och leva efter dem. Det är svårt. Det är fruktansvärt att inte veta när nästa smäll kommer. Att bara veta att det är hårdare smällar när man har ett svårt sjukt barn. Jag hinner aldrig se brännbollsträ't innan det slår till. Jag hinner inte ducka utan faller ned på knä.

Jag ska resa mig. Jag ska vara stark. Jag ska kämpa för mina barn. Jag ska hitta lugnet. Jag ska skrika och skriva när något är fel.

Skriken i väggarna

Jag hör ett barn skrika. Gråta. Hysteriskt och plågsamt. Skriket är blandad med rädsla, kanske skräck. Det är alltid någon som gråter, skriker och ibland undrar jag om det är nu eller om det sitter i väggarna. 

Det är så många barn. Starka barn. Modiga barn. Sjuka barn. De sticks i fingret. De får en nål lika stor som en metkrok satt i bröstet. De får infarter i händer, fötter, armar, lår eller huvud. De protesterar för de vet vad som ska hända. De gråter för att de inte vet vad som ska hända. De skriker skräckslaget för att det enda de kommer ihåg är att det gör ont. Jätteont, säger C. Och gråter, skriker, protesterar när de sätter nålen. 

Jag hör alltid skrik när jag är här. Det gör ont i mig med. Inte alls samma smärta men ont i hjärtat. Alla dessa barn som måste börja livet såhär. Med gråt som stannar i väggarna.