Vi sitter uppkrupna i sjukhussängen och tittar på Barnkanalen. Programmet som visas är för lite större barn och några äldre barn hoppar på ett tåg och åker ifrån de som jagar dem. Cornelia tittar på mig och säger; "Yaya också rymma tåget. Mamma, pappa följa med."
Älskade unge, låt oss rymma. Låt oss hoppa på tåget och åka utan slutdestination. Låt oss rymma från sjukdomen. Låt oss åka från läkare, undersökningar och mediciner. Låt oss åka dit där solen är varm och sanden är len. Låt oss glömma morgondagen. Låt oss slippa smärta och oro. Låt oss rymma från allt.
Älskade barn, med dig åker jag vart som helst. Älskade barn, för dig gör jag vad som helst. Jag önskar jag kunde ta din smärta. Jag önskar jag kunde ta medicinen för dig. Jag önskar de kunde bryta ner mig, tio gånger om, ifall du bara slapp. En dag ska vi rymma från allt. Du, jag och hela vår familj. Låt oss rymma med tåget. Tillsammans. Älskade barn, låt oss rymma tillsammans.
Livet blir sällan som man hade tänkt sig. Jag hittade drömmannen, vi fick tre fantastiska barn inom loppet av 15 månader och köpte hus. Livet var på topp, det är det på sätt och vis fortfarande men i en parallell värld. Vår äldsta dotter som fyllde två år i april 2014 fick i juni samma år diagnosen leukemi. Mycket kommer att handla om vår kamp med henne mot hennes sjukdom. Men även om hur det är att ha tvillingar på ett år och mitt i allt detta försöka bygga drömhuset. Jag är känslomänniska.
Malina! Mina varmaste tankar och kramar till er. Du skriver så fint om något så förfärligt. / Birgitta (på Awapatent)
SvaraRaderaStort tack Birgitta! Det gäller att hitta det fina i allt det fruktansvärda för att ta sig igenom. En dag i taget.
Radera