Olivia fick feber igår. Jag är inte den lugna trygga mamman längre. Jag är mamman som håller henne, vaggar, vyssjar och oroar mig när hon har somnat. Statistiken säger att det är större risk för att B ska feberkrampa än att O kommer feberkrampa igen. De flesta feberkrampar bara en gång. Men jag ser bara O livlös framför mig. Stirrande snett uppåt. Okontaktbar. Stel. Blå.
I natt sov vi på golvet i vardagsrummet O och jag. På en madrass på golvet nedanför soffan. Madrassen ligger där istället för vårt soffbord då B och O precis har börjat klättra upp i soffan men ännu inte har total kontroll på vart kanten är och därför har ramlat ned från soffan. Jag sov dåligt av oerhört många anledningar i natt. Jag ville hålla en hand på O för att känna om hon stelnade till, men handen känns tung på en liten kropp när jag somnar. Vid ett tillfälle vaknade jag och kunde knappt röra armen då jag spänt mig. Höften gjorde riktigt ont när jag ville vända mig. Men främst sov jag oroligt och fruktansvärt dåligt för att min lilla var febrig. För att hon skulle kunna stelna till och sluta andas i en feberkramp bara några centimetrar från mig.
Jag är inte lugn och trygg längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar