Vad funkar bäst? Teamwork

Jag känner mig ofta väldigt negativt inställd. Eller snarare som om jag drar ned stämningen. När någon frågar hur det är och jag svarar bra får jag ofta frågan "och hur är det med C?". Det är lätt att jag hamnar i spiralen där jag dels berättar att allt är bra, men det är jobbigt med biverkningar. Jag vill så gärna säga att allt är bra. P.U.N.K.T. Men så är det inte. C har cancer. Jag kan fortfarande inte säga det högt utan att rösten stockar sig. Hon har leukemi och det suger.

På förskolan frågar hennes kompisar om hon är frisk nu när vi kommer dagen efter behandling. "Nej, hon är inte frisk, men idag behöver vi inte vara på sjukhuset", svarar jag och tvååringarna fortsätter att granska mig. Det är svårt att förstå att hon är svårt sjuk så jag kanske inte kan kräva det av en tvååring när jag själv har svårt att ta det till mig helt och fullt.

Häromdagen pratade jag med en vän som lyssnar, ställer frågor och kom med en massa vettiga synpunker. Även i en situation som denna känner jag mig som den som tänker negativt. Även i en sådan som är så ärlig och blottad känner jag mig hemsk efteråt. Som om jag jämfört liv i en negativ bemärkelse vilket absolut ALDRIG är min mening. Jag har märkt att jag ofta försöker förklara hur jag tänker genom att förklara hur mitt liv ser ut vilket blir helt galet på så många sätt. Jag lyssnar, känner och bearbetar i timmar, dagar, ibland veckor efter ett samtal. Detta samtalet kommer det ta tid innan jag kan släppa. Jag bär det med mig och är tacksam över förtroendet. Jag är tacksam över förståelsen. Jag är tacksam över vänskapen.

I natt vaknade C vid fyra och Finaste bytte blöja för att sedan muta henne med majskrokar för att övertala henne om att det faktiskt var natt och att vi skulle sova mer. Jag erkänner att varken Finaste eller jag är våra mest optimistiska varelser vid fyra så när C tjatar om att hon vill ha mat tog det några upprepningar (jo, hon är två år): Yaya ha mat pappa. Yaya ha mat mamma. Mat pappa. Mat mamma. Yaya hungrig pappa. Yaya hungrig mamma. Mat pappa. Mat mamma.
När jag inser vad hon faktiskt säger och varje tugga är guld värd så övertalar jag C att lägga sig ner så "ska pappa fixa en macka". Varpå C sätter igång att sjunga: "Vad funkar bäst - peeeeemwooook (teamwork), vad funkar bäst - peeeeemwooook (teamwork). Pappa är bäst - peeeemwooook.

Precis så är det. Optimist och teamwork. Det fungerar faktiskt.