söndag 7 september 2014

Olika grader av helvete

Det är så mycket och det är så olika saker som är jobbigt, krävande och rent ut sagt olidligt med denna sjukdom. Medicineringen. Sätta nålen. All denna väntan hela tiden. Men det absolut jobbigaste är nog biverkningarna.

C kom hem igår. Hon var på strålande humör och bubblade av saker hon ville berätta för mig. Vi kramades mycket och ofta. Vi sa båda två att vi hade saknat varandra. B och O mös när C kramade dem vardera och berättade att hon hade saknat dem, mycket. C var svullen i ansiktet och ögonlocken hängde, hon såg väldigt sjuk ut. Hon hade ett rött märke på ena kinden, en biverkning. Hon har ont i munnen och inget verkar riktigt smaka som det brukar. Hon stoppar in mat, kväljs och spottar ut. Hon vill inte smaka. Hon som förut åt allt. Allt.

Nu vrider hon sig ibland och skriker att hon inte vill bajsa. Hon har ont i magen och har inte bajsat på över ett dygn. Hon är livrädd för att det gör så ont. Jag ser hur skräcken lyser i ögonen på henne när hon sparkar med benen för att hålla emot. Jag tar med henne in i ett annat rum och stänger dörren. Här kan vi sitta i lugn och ro, läsa bok och om det råkar komma något i pottan så är ju det jättebra försöker jag. Hon är så hysterisk att det inte går att få kontakt. Hon skriker, gråter och slår omkring sig. Jag försöker hjälpa henne. Jag försöker finnas där. Men jag får inte.

"Kanske bättre pappa kommer", säger hon mellan tårarna och undviker min blick.

Det gör så ont. Hjärtat brister flera gånger om. Inte för att hon väljer pappa. Min älskade lilla tvååring har så ont och vi kan bara sitta bredvid. Vi kan hålla henne i handen. Vi kan krama henne. Vi kan läsa boken och försöka få henne att glömma för en stund. Men det kommer att göra ont. Det kommer att svida. Det kommer att komma cellgifter ur min lilla flicka.

Lite senare ber hon mig ligga bredvid henne i sängen. "Nu sover vi mamma, älskar dig". Hela natten håller jag om mitt sjuka lilla barn och önskar att biverkningarna ska vara snälla denna gång.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar