Inte ont

Den där dagen då förskolepedagogen kommer fram till mig när jag ska hämta C på förskolan och säger: "Du vet att hon har ont, va?"
Det är slutet av april eller början av maj och vi har varit till akuten varje vecka. Jag börjar svettas. Jag känner mig hemsk. Jag liksom krymper på stället och undrar hur jag ska ta mig därifrån. Jag tror att jag bara svarade ja och mumlade något om att vi skulle kolla upp det igen.

Den där dagen när C skrek rakt ut när jag lyfte upp henne. När jag trodde att hon kanske hade brutit ett revben. När de värsta tankarna en mamma kan tänka smyger sig på. När jag undrar om vi gjort henne illa. Det var första gången hon skrek rakt ut, inte sista.

Då visste vi inte hur ont hon hade. Ont i hela kroppen. Ont i skelettet. Ont in i märgen. 

C lärde sig en sak av alla läkarbesök under våren, att om någon frågade upprepade hon: "Yaya inte ont".

Igår åkte Finaste in med C för en ny högdosbehandling. Det är första gången jag inte är med henne de första dagarna. Denna gång har C haft humöret på topp, är pigg och äter massor. Saknaden är enorm.