Jag vet verkligen inte vart jag ska börja. 68 procent insamlat i Cornelias namn till Barncancerfonden. 33 750 kronor. Hittills. Jag är rörd till tårar. Ni finns med oss och det värmer så. Tack! C har fått må bra i helgen. Hon är på strålande humör om dagarna och har faktiskt (mot alla odds) fortsatt att prova stödja på benen. Hon går på högsta dosen smärtstillande och har ont men hon är oftast glad. Hon är stark, så oerhört stark. Hon sover dåligt, snyftar i sömnen, drömmer mardrömmar och vaknar vrålhungrig flera gånger per natt. Men hon håller humöret under dagarna. Hon är glad. Hon sjunger. Hon skrattar. Hon leker.
I lördags kom finaste vännerna förbi med skumpa för att fira att insamlingen gått så bra. Jag gick runt som i ett lyckorus hela kvällen. Det var en lördagskväll som jag inte kunde önska mig något mer av. Vi samlades och åt tillsammans, fem barn under tre år och fyra vuxna. Sedan var det lek till långt efter sovtid. B&O sov till 6.30 dagen efter. Det kanske var första gången någonsin.
På lördagen hann vi även med en tur till Aspuddsparken där vi mötte upp superkreativa J som tryckt upp de mest fantastiska t-shirts och tygväska till barnen. Jag har alldeles för nära till tårarna nu för tiden men jag gråter ensam. Jag blir stressad av att jag nästan bryter ihop. Stressad av att om jag skulle bryta ihop så finns det kanske inget stopp. Stressad av att jag inte kan få fram en enda tår när jag ibland känner att jag borde. Stressad. Jag blir stressad av att träffa andra än familjen vissa dagar, försöker fly undan, rädd för vad som kan ske. Jag inser att det är ohållbart. Jag vet att jag måste ta hand om mig.
Jag ska. Men först ska jag hämta från förskolan. Kramas. Laga mat. Kramas. Hämta fler från förskolan. Kramas. Laga mera mat. Natta barn. Kramas. Och kramas är väl ändå ett sätt att ta hand om mig. För jag behöver alla de där kramarna. Av var och ett av barnen. Av Finaste. Jag ska kramas mer och gråta ensam mindre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar