Sjukgymnast för gymnasten

Igår hade O återbesök efter feberkrampen. Vi skulle träffa en sjukgymnast/fysioterapeut. Väldigt spännande. När vi fick kallelsen så var det den enda av våra tre barn som går som blev kallad till sjukgymnast. Nu har ju B börjat gå också men det är fortfarande ganska sprättigt och stelbent.

O som springer, klättrar på allt och håller på att lära sig att hoppa, hon skulle träffa en sjukgymnast. Jag är oerhört glad för att de följer upp efter hennes kramp då man förutsätter att hjärnan har påverkats men man inte vet hur eller hur mycket. Jag väckte O som sovit i 20 minuter och sjukgymnasten som ville bara studera hennes rörelsemönster tog ett steg tillbaka. Vi befann oss i en liten gymnastiksal med olika redskap och leksaker. O fick direkt syn på trappan och började klättra upp och ned, upp och ned, upp och ned.. ja, ni förstår. Efter att hon hade glänst på varje punkt och visat några extra små "trix" kunde vi avskriva fler möten.

C passade på att visa att hon också minsann kunde krypa upp för trappan. Samt ned med foten först. C hade tagit stick i fingret på morgonen och fick sedan följa med när O träffade "doktorn". Innan passade vi på att simma (läs träna benen) i bassängen.

Det har nu gått närmare två veckor med detta strålande humör. Har det vänt nu? Säg att hon ska få vara glad, stark och sakta lära sig att gå igen. Har det vänt nu? Kommer hon få springa och jaga sina småsyskon. Har det vänt nu? Kommer C kunna gå några dagar i veckan på förskolan. Jag vågar inte riktigt hoppas men i dag har vi påbörjat en inskolning där C och jag är på förskolan på förmiddagarna. Ett steg i taget. Fira varje liten seger.