Det forskas en hel del på olika medicineringar och leukemi. Eller så känns det så. Vi blir ofta tillfrågade om vi vill ställa upp i olika studier inför nästan varje ny medicin. Att ställa upp känns självklart för oss, det är det som driver forskningen framåt och hjälper fler att överleva. De tar prover i samband med andra prover och vissa lagras i blodbank.
Det som skrämmer mig är att jag aldrig vet hur jag ska reagera när C blivit "lottad". Sist var det Xaluprine som vissa barn fick höja dosen på vid två tillfällen och andra äta samma dos under hela tiden som den medicinen skulle ges. Då blev vi utvalda att inte höja dosen och jag kände mig nästan besviken - dö jävla cancerceller, DÖ. Nu handlade om en intramuskulär medicin som C får i låret. Hon kommer inte att få den vid två tillfällen som andra får. Det är jobbigt vid varje stick så för C's skull känns det skönt. Hon slipper bli ledsen, ha ont och riskera alla biverkningar som just den medicinen ger.
Men samtidigt gror det i mig. Ge henne allt som ni kan ge henne som hennes lilla kropp klarar av. Ge henne det hon behöver för att överleva. Ge henne det hon behöver för att bli frisk. Ge henne en skolstart. Ge henne jobbiga tonårsår. Ge henne fjärilar i magen när hon träffar sin första förälskelse. Ge henne allt som livet innebär. Ge henne liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar