Men hjälp finns inte att få

Jag fasar inför sjukhusbesöket, jag är helt utmattad i en vecka efteråt. C lever i nuet. Hon kliver in i panik i samma stund som vi kliver in i rummet där nålen ska sättas, men fem minuter senare kvittrar hon på om något helt annat. Jag är kvar i panikrummet. Kvar i traumat jag utsätter mitt barn för. Kvar i skräcken och paniken när de hon älskar mest håller fast henne medan hon blir utsatt för det hon är mest rädd för. Jag vet att det inte finns några val. Jag vet att vi måste göra detta. Men det gnager sönder mig. Det är ett trauma som hon med största sannolikhet kommer behöva bearbeta. Ett trauma som jag, hennes mamma, inte kan skydda henne mot.

Jag önskar jag kunde leva i nuet. Jag önskar min kropp kunde samla energi och ladda när C är på förskolan och mår bra. Istället sjunker jag. Jag har simmat motströms så länge så när jag försöker att bara ligga stilla och flyta med så sjunker jag. Kroppen verkar ha glömt hur man gör.

Jag försöker verkligen. Jag försöker räcka till för mina barn. För min familj. Jag försöker få hjälp att bearbeta och ta mig igenom detta. Tålamodet tryter allt för ofta och jag är så trött att jag ofta går och lägger mig strax efter barnen. Jag är utmattad. Men hjälp finns inte att få. Jag har kontaktat Vårdcentral, psykiatrin och mer eller mindre varje läkare jag har träffat. Jag har bett om hjälp, men hjälp finns inte att få.

Det är kö. Det är väntetid. Det kommer nog ta uppemot sex månader innan du kan träffa en psykolog, svarar de och rycker på axlarna. Det finns inget de kan göra. Jo, sjukskriva mig. Jo, skriva ut mediciner om jag vill ha det. Men hjälp att bearbeta – blankt nej. Och jag orkar inte kämpa mer. Jag orkar inte ta ännu en kamp, jag har fullt upp med den jag redan är mitt upp i. Den viktigaste kampen i mitt liv.

Jag är kritisk. Kritisk mot vården. Kritisk mot bemötandet jag fått. Kritisk mot väntetider och oförmågan att ge stöd. Under flera månader (augusti till december) gick jag och träffade en kvinna på psykiatrin, i alla fall varannan vecka. Hon drog helt irrelevanta paralleller till sitt liv. Hon sa saker som ”men om du inte vore mamma, hur mår du då?” – VAD svarar man på det? Efter flera månaders samtal fick jag höra ”men din dotter får ju inte cellgifter nu”, vilket bara bekräftade min känsla av att hon inte hört ett enda ord som jag hade sagt. Jag ger min dotter cellgifter varje dag, doseringen ändras varje vecka och det är ett gäng mediciner att hålla reda på.. Varje möte inleddes med frågan; ”vill du ta livet av dig eller skada de i din närhet?”. Varje vecka svarade jag; ”Nej, det är raka motsatsen, jag vill att hela min familj ska få leva”.

I december fick jag sitta i en timmes intervju på psykiatrin och kände mig alldeles utmattad efteråt. I en timme fick jag svara på frågor om jag trodde att någon hade planterat något i min hjärna. Om jag trodde på konspirationsteorier. Om jag befunnit mig i en situation där jag skrikit eller slagit för mig okända människor. I en timme satt jag och skakade på huvudet. Jag förstår att det finns ramverk och checklistor de som jobbar inom psykiatrin ska följa. Men om människan framför mig istället tittat upp i fem minuter från sina papper och lyssnat på mig. Eller om kvinnan jag pratade med varannan vecka hade lyssnat på mig och hänvisat mig direkt till en psykolog.

Plötsligt förstår jag varför så många är långtidssjukskrivna. Jag har nu varit sjukskriven i sju månader utan att ens fått påbörja en väg tillbaka. Inte påbörjat att bearbeta. Och försäkringskassan vill att läkaren skriver ett utlåtande om varför jag måste fortsätta vara sjukskriven efter så lång tid. FÖR ATT INGENTING har hänt. För att världen är upp och ner.

Jag har ändå tur. Jag har världens bästa chef och vd. Jag möter plötsligt någon som ser mina behov. Som styr upp 10 gånger betalt psykolog. Som ser min stress. Som ser att jag måste få en plan för att kunna orka. Som ger mig möjligheter istället för belastning. Som vill att jag ska hitta tillbaka och som förstår att det tar tid. Men några timmar i veckan får jag kontakt med personen jag en gång var. När stressen slår på max finns det möjlighet att backa. Och när jag vill mer så finns inga krav, bara möjligheter. Men hjälp från psykolog för att på långsikt bygga upp allt som raserat, det finns inte att få.

Sjukgymnast för gymnasten

Igår hade O återbesök efter feberkrampen. Vi skulle träffa en sjukgymnast/fysioterapeut. Väldigt spännande. När vi fick kallelsen så var det den enda av våra tre barn som går som blev kallad till sjukgymnast. Nu har ju B börjat gå också men det är fortfarande ganska sprättigt och stelbent.

O som springer, klättrar på allt och håller på att lära sig att hoppa, hon skulle träffa en sjukgymnast. Jag är oerhört glad för att de följer upp efter hennes kramp då man förutsätter att hjärnan har påverkats men man inte vet hur eller hur mycket. Jag väckte O som sovit i 20 minuter och sjukgymnasten som ville bara studera hennes rörelsemönster tog ett steg tillbaka. Vi befann oss i en liten gymnastiksal med olika redskap och leksaker. O fick direkt syn på trappan och började klättra upp och ned, upp och ned, upp och ned.. ja, ni förstår. Efter att hon hade glänst på varje punkt och visat några extra små "trix" kunde vi avskriva fler möten.

C passade på att visa att hon också minsann kunde krypa upp för trappan. Samt ned med foten först. C hade tagit stick i fingret på morgonen och fick sedan följa med när O träffade "doktorn". Innan passade vi på att simma (läs träna benen) i bassängen.

Det har nu gått närmare två veckor med detta strålande humör. Har det vänt nu? Säg att hon ska få vara glad, stark och sakta lära sig att gå igen. Har det vänt nu? Kommer hon få springa och jaga sina småsyskon. Har det vänt nu? Kommer C kunna gå några dagar i veckan på förskolan. Jag vågar inte riktigt hoppas men i dag har vi påbörjat en inskolning där C och jag är på förskolan på förmiddagarna. Ett steg i taget. Fira varje liten seger.