Sömnadsterapi

Lägger allt åt sidan och startar istället nya syprojekt. Jag har köpt nya tyger och glädjer mig åt det. Jag klipper tyger efter egenritade mönster i ren terapi och syr sakta upp nya fleecejackor, tights och klänningar till barnen. Ingen press, inga deadlines. Ingen som synar sömmarna.

O tycker om att stå i centrum. Hon grimaserar. Hon tar små danssteg. Hon låtsasgråta. Allt för att få uppmärksamhet och skrattar högt när hon får det. Hon pussar i luften. Hon kisar. Hon pussar och kramas ofta. Hon tycker inte om ifall någon är ledsen, då hämtar hon snabbt en napp eller pussar/kramar om sitt syskon.

I dagarna gav jag O en skål med majskrokar och bad henne bjuda B. Hon gick raka vägen och gav B en. En ur skålen. Sedan rusade hon kvickt in i mitt och Finastes sovrum och hällde ut alla krokar på golvet bakom vår säng. Med en krok i handen och en tom skål i andra går hon sedan ut till B och visar skålen. Det är minsann slut så vi får nog dela på den här sista kroken ser det ut som om hon tecknar. B tittar storögt på skålen som nyss var full av majskrokar och efter en krok är tom. Han får en snutt av O's krok. Där sitter B kvar på golvet med en tom skål och en liten tugga av en majskrok. O har för längesedan lämnat honom och sitter på golvet i vårt sovrum och mumsar på en sisådär femton majskrokar. Tror vi måste jobba lite på det här med att dela med sig...

Klipper, klipper, klipper. Låter saxen gå igenom tyg efter tyg. Jag behöver tänka på annat. Fokuserar på att klippa, nåla och snart sy ihop allt.

Inte ont

Den där dagen då förskolepedagogen kommer fram till mig när jag ska hämta C på förskolan och säger: "Du vet att hon har ont, va?"
Det är slutet av april eller början av maj och vi har varit till akuten varje vecka. Jag börjar svettas. Jag känner mig hemsk. Jag liksom krymper på stället och undrar hur jag ska ta mig därifrån. Jag tror att jag bara svarade ja och mumlade något om att vi skulle kolla upp det igen.

Den där dagen när C skrek rakt ut när jag lyfte upp henne. När jag trodde att hon kanske hade brutit ett revben. När de värsta tankarna en mamma kan tänka smyger sig på. När jag undrar om vi gjort henne illa. Det var första gången hon skrek rakt ut, inte sista.

Då visste vi inte hur ont hon hade. Ont i hela kroppen. Ont i skelettet. Ont in i märgen. 

C lärde sig en sak av alla läkarbesök under våren, att om någon frågade upprepade hon: "Yaya inte ont".

Igår åkte Finaste in med C för en ny högdosbehandling. Det är första gången jag inte är med henne de första dagarna. Denna gång har C haft humöret på topp, är pigg och äter massor. Saknaden är enorm.

Jag är tacksam

Jag är så oerhört tacksam. Det är många saker som får mig att gråta nu för tiden. Kanske är det för att jag har blivit mamma. Kanske har jag bara blivit blödig med åren. Kanske har jag alltid varit blödig.
Men en sak är säker; jag blir så tacksam när en hjälpande hand räcks ut.

I förrgår var vi i Furuvikparken med svärföräldrarna. Det var en fantastisk dag, solen sken och barnen var förväntansfulla. Jag höll C i famnen för att hon skulle se sköldpaddorna när en djurskötare kom för att ge dem mat. Det tyckte C var mycket intressant och hon berättade för mig vad som fanns på tallriken som sköldpaddorna fick. Plötsligt tar djurskötaren upp en sköldpadda och bär fram den till C, visar henne och låter henne klappa den. Och mina tårar bränner bakom ögonlocken. Min första tanke är att av alla barn som han hade kunnat göra det för så valde han min cancersjuka unge. Och jag är så fruktansvärt tacksam för det.

Igår kom kära vänner över och hjälpte oss med att bygga på vår övervåning. Tacksamheten sköljer över mig som en flodvåg. Jag har svårt att förstå hur jag ska kunna tacka alla som ställer upp för oss. Släkt, vänner, grannar och bekanta gör matlådor, skjutsar, bygger, leker med barn, finns där och lyssnar. Etc. Etc. Och jag är så jävla tacksam. Tack alla ni som finns i mitt och min familjs liv.

Plötsligt händer det

Vi har köpt hus. Villadrömmen ska bli verklighet. Lilla C ska få växa upp med trädgård, och vilken trädgård sedan. Körsbärsträd, röda Ingrid Bergman-rosor, vita klängrosor, magnolia, äppelträd och mycket mycket mer.

Varje sekund sedan husköpet pratar vi planlösning, renovering, sanering och inredning. Galet. Vackert. Och helt jävla underbart.

Hej Svenssonliv - här kommer jag!