Strumplösa mardrömmar

I natt ska jag sova utan strumpor. Jag gör det varannan natt. Det betyder att det inte är jag som kliver upp och tar barnen i natt. När babylarmet går av kommer jag känna att jag inte har strumpor och därmed veta att det är Finaste som tar natten. Vi skulle kunna ha ett par sovstrumpor som vi tog varannan natt. Den som har ansvaret (båda kliver förstås upp om det kaosar) behöver strumpor för att kunna smyga. För att inte fötterna ska klistra fast i golvet. Ni som någon gång smugit ut från ett rum med sovande barn som rört sig när ni lossat fötterna vet vad jag talar om.

Men här har natten redan börjat. C har haft ont idag. Hon har varit trött men inte kommit till ro för att somna under dagen. Vilat och ätit. Ätit och ätit. Hon har nu ätit cortison (dexametason) i en vecka, i morgon börjar nedtrappningen. Men hungern är som värst just nu. Hon vaknar på nätterna igen. Och hon drömmer mardrömmar.

Hon är två år och drömmer svåra mardrömmar. "Inte nålen", hör jag henne gny. "Inte medicin, Yaya inte ha mer medicin nu", gråter hon. Hon är två år och drömmer mardrömmar om att någon sätter nålen i bröstet på henne. Jag törs inte ens tänka på hur rädd hon är. Jag kan inte finnas där och rädda henne i drömmarna. Jag kan bara hålla mitt barn i famnen och hoppas att hon inte känner mina salta tårar på sitt kala huvud. Jag kan bara bära henne in i vår säng, hålla om henne och hoppas att doften av trygghet gör att drömmarna lättar. Jag kan inte lova henne något, sätta nålen är det första vi ska göra i morgon bitti. Jag trasas sönder lite varje gång. I morgon blir hennes mardröm verklighet och jag kan inte skydda henne. I morgon blir hennes mardröm verklighet och jag tvingas att hålla fast hennes kropp när hon gråter och stretar emot. I morgon är ännu en mardröm för C och för mig.