I går började oron inför dagens prövningar att krypa sig på ganska tidigt. Finaste var trött efter för lite sömn och tidig morgon med B&O. Jag känner mig fortfarande utmattad efter de senaste dagarnas berg- och dalbana. C har varit på ganska bra humör men det är tydligt att hon har ont och cortisonet gör sitt för humör och hunger. Plötsliga vredesutbrotten tär. Hungern och hennes konstanta ätande är jobbig även för henne. Hon går från bordet och innan vi har hunnit bära henne till soffan kommer det: Mamma, Yaya är hungrig. Det är tydligt att mat inte smakar som det brukar. C ber om något som hon vet att hon gillar men när hon smakar hulkar hon och förklarar att det inte är gott. "Uffa mamma, inte gott". Och vi tillagar något nytt. Vi slänger en hel del mat för tillfället. Vi gör mycket som vi inte hade tänkt eller ens vill göra. De små plockar upp på beteenden. Jag är övertygad om att de förstår att C får specialbehandling men de förstår förstås inte varför. Hur ska vi göra? Vad är rätt? Finns det något fel?
C har den senaste tiden ätit minst två gånger per natt. Finaste och jag lagar ordning makaroner innan vi går och lägger oss. Vi ställer ett paket riskakor vid vår säng. Vi förbereder och försöker underlätta inför nattens utmaningar. I natt var C tvungen att fasta. Efter midnatt skulle hon inte få äta något eftersom hon ska sövas idag. Så jag ställde ett alarm, 23.45 klev jag upp, hämtade makaroner och gick in för att väcka C. Yrvaket tittade hon på mig, gnällde och förstod inte varför jag satt vid hennes säng. Hon fattade direkt misstankar mot makaronerna som jag trugade med då jag tänkte att de skulle mätta längst. Sedan började hon knapra på en riskaka och då slank det in flera tuggor med makaroner emellan. Hon hade svårt att somna om. Jag med.
Klockan 04.53 hör jag henne gråta. Gråten blir starkare och hon är i uppror när jag kommer in. Jag vet inte ens om hon är vaken. Hon sparkar och slår i spjälorna. Jag frågar om hon vill komma upp och hon skriker nej. Jag frågar om jag ska gå och hon skriker nej. Hon vet inte vad hon vill. Det måste vara hemskt att vakna så arg, ledsen och inte alls förstå varför. Hon har nålen i och jag undrar om hon har kommit åt den. Jag sätter mig ner på en pall bredvid hennes säng och stryker hennes smala lilla ben. Hon lugnar sig och lägger sig på sidan. När jag sitter där i mörkret och stryker mitt älskade barns smala ben som hon inte använt på månader viskar jag att jag älskar henne. Sedan smyger jag ut och låter henne somna om. En halvtimme sedan börjar hon snyfta igen och vi kliver upp.
Hon börjar ropa efter mat så snart vi kommit ner. Jag tror aldrig att jag kommer komma över känslan av att inte få ge mitt barn mat när hon gråter av hunger. Hon provar alla olika rätter och typer av mat som hon kan. "Snälla mamma, Yaya ha mat". Jag måste säga nej. Jag måste försöka förklara att vi ska åka till sjukhuset och hon ska få sova där först. "Yaya vill inte oooova mamma". Det slutar med att vi sitter i bilen redan halv sju, trots att vi ska vara på sjukhuset först klockan åtta.
Vi har fått en säng i ett rum med utsikt över E4. Det är stora fönster från golv till tak. C ligger i en säng och ser på barnkanalen. Titt som tätt frågar hon om hon kan få något att äta. Jag håller tummarna för att vi hamnar först i kön och att hon sövs senast tio. Jag håller tummarna för att de ska söva mitt barn snart. Det är absurt allting. Det är så fel allting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar