Inga koppor

Vi packar in alla barn, vagnar och tillbehör i bilen. Skrattar lite åt allt som ska med och kaoset som vi lever i. På väg till Astrid Lindgrens barnsjukhus ringer vi in (enligt instruktioner) för att få veta vart vi ska ta vägen med våra sjuklingar. B ska smugglas in i ett undersökningsrum utan att passera akutmottagningen. C ska upp till rum på mottagningen.
C och jag åker upp i hissen till fjärde våningen. C upprepar som i mantra att det gör "jätteont sätta nålen, vill inte mamma". Jag försöker avleda och prata om annat en stund. Jag är utmattad, jag är rädd för hur dagen ska utvecklas. Allt går smidigt och inom kort sitter nålen på plats och C har fått sin medicin för dagen. Den första dosen av fyra, en om dagen till och med måndag. Nålen får sitta kvar vilket är skönt för C men ännu ett moment för mig och Finaste. Det gäller att hålla koll på nålen så att inget händer; att den läcker eller gud förbjude får baksug och suger in luft. En påsklämma på ett armband för att snabbt kunna klämma åt om något händer, rekommenderas. Det ska inte hända, det är sällsynt. Ord som inte hjälper för - det kan hända.

Sedan väntar vi. Två läkare kikar in till C och mig och småpratar. De är helt fantastiska och jag har fullt förtroende för dem. Läkare 1 har vi varit i tät kontakt med sedan B utvecklade blåsor och han följer upp B nere på akuten. Jag ringer även Finaste. Han berättar att det varit två stycken som undersökt B, utan att kunna konstatera något. De väntar på någon fler (expert?) som ska kunna avgöra om B har vattkoppor eller inte. Något som är avgörande för C's fortsatta behandling, köra på enligt plan eller skjuta på? Efter en stund kommer Läkare 1 tillbaka och meddelar att de konstaterat att det inte är vattkoppor. De har ändå planerat om lite för C och kommande behandling, så hon ska få cytostatika i benmärgen redan på måndag (istället för onsdag). Det känns bra. Det känns skönt att de försäkrar sig om att hon ska få det sticket innan hon skulle kunna insjukna i vattkoppor, även om det nu inte borde kunna bli så.

Läkare 1 frågar även hur vi mår. Han hade läst i journalen om när vi åkte in med O. Jag berättar, igen, och undrar om jag någonsin kommer få bearbeta minnet av O's livlösa kropp nu när fokus ligger på C. Han är bra och det slutar med en remiss till BUP. Vi behöver prata med någon även om vi inte har tid till att göra det. Även om vi inte vet om vi kan prata om det.

Nu sitter vi hemma i soffan. C och jag tittar på Umizoomi medan B&O sover. Finaste fixar med utbyggnad av trallen. Han kan inte sitta still, jag tror inte att han orkar. I morgon fyller han år och är värd det största firandet någonsin. Eller så skjuter vi på det. Sovmorgon och kaffe på sängen, det är inte fy och skam det heller. Hoppas jag.