För sjuk för medicin

C har inte kunnat få sin kvällsmedicin på över två veckor för att hennes värden är för dåliga. För sjuk för att kunna få medicin. Det skrämmer vettet ur mig.

Jag står i kvicksand upp till axlarna, kan knappt röra mig. Jag känner smaken. Jag känner hur det trycker över bröstet. Jag har panik. Panikångest. Jag vet inte om jag drömmer eller är vaken längre. Jag vill skrika rakt ut, det vill jag nästan varje dag numera. Skräck, ångest och bottenlös rädsla. Varför når vi hela tiden nya grader av helvete?

Jag har torkat spya, jag har kräkts på och jag har vakat över barn med alldeles för hög feber. Jag har legat inne akut med C, jag har hållit i mitt barn när de stuckit henne och jag har tröstat vid mardrömmar som blivit verklighet. Jag har torkat mer spya, tvättat nerkräkta lakan mitt i natten och jag har vaggat feberyrande knytte. Jag har fått slut på energi. Jag har gråtit tysta tårar medan jag duschat av mig spya. Jag är slut.

Alla är sjuka. O fick feber och hennes energi rann sakta ur henne. Hon blev slapp, trött och nästan apatisk. Inte igen. Du får inte krampa igen. Paniken griper tag i mig och vi bestämmer oss för att åka in till akuten. Febernedsättande hjälper inte, hon är fullpumpad och har över 39 graders feber. Vi fastnar i bilkö. Paniken, paniken, paniken. På akuten får vi ännu mer febernedsättande och äntligen börjar febern ge med sig.

Jag slängs tillbaka till den 10 juni. Jag slängs hårt mot väggar. Jag ser fragment och undrar hur vi kom från akuten till BIVA. Jag återupplever den fruktansvärda veckan. Jag mår illa och håller hårt i min febriga unge. Snälla krampa inte. Hon äter inget, inte jag heller.

Timmar senare åker vi hem med penicillin, som O senare visar sig vara allergisk mot. Dagen efter har vi allesammans fått utskrivet penicillin. Vi är sjuka, det är inte bara energin som har tagit slut.

Och ovanpå all annan oro har vi C och hennes tillstånd. Hon är glad, sjunger för jämnan och babblar på om allt och inget. Hon har en energi så att det blir över. Hon är pigg. Hon ser friskare ut än på länge. Håret har sakta börjat växa. Det är inget som bryter ner henne. För hon är för sjuk för att få sin medicin. Hennes värden är för dåliga. För sjuk för sin egen medicin. I över två veckor har hon varit utan medicin som hon ska ta varje kväll. Det skrämmer vettet ur mig. Skräck, ångest och bottenlös rädsla.