En tickande bomb

C skriker hysteriskt. Gråter och skriker. Snyftar och snorar. Jag ligger i sängen och hör hennes frustration och ilska. Hennes förvirring. Hon är så arg att hon skakar men hon vet inte varför. Denna gång var det frukostmackan som gick sönder men det är inte den egentliga orsaken. Det är kortisonet som hon proppas full med denna vecka.

Även om vi har varit igenom det många gånger förr så är jag inte förberedd på hur min dotter förvandlas till ett monster. Hon har det så tufft och hela familjen lider av hennes vredesutbrott. Ovanpå det kommer den totalt plötsliga krävande hungern. Och suget. Sug efter något speciellt som ofta slutar i vredesutbrott då det inte kan uppfyllas direkt (eller alls). Hon är en tickande bomb. En tickande bomb på tre år.

Hon tar min tallrik med mycket mat vid lunchen. Hon äter upp nästan allt och går från matbordet. Tvättar händerna. Hon kommer tillbaka och gnäller; "Mamma, jag är jättehungrig."
Jag kokar ägg, hon äter upp fyra stycken. Sedan lägger hon sig på golvet och gråter.

Jag vill också gråta. Jag vill också skrika. Jag är också en tickande bomb. Men inte samtidigt. Inte när hon behöver mig.

Syskonkärlek

Den där totala tryggheten som en storasyster ger. En storasyster som plötsligt sover i samma rum. En storasyster som sjunger godnattvisor med len stämma. En storasyster som säger; lägg dig ned, jag är här. 

Att storasyster är tre år gammal och cancersjuk bryr de sig inte om. Hon är deras största idol. Hon är coolast i stan. Hon är den som visar alla roliga lekar. Hon är den som busar bäst. Hon är tryggheten själv när de ska sova. 

Och i babymonitorn hör vi kärleken mellan de tre. Vi hör styrkan, vänskapen och lyckan över att ha varandra. Det vackraste som finns och som inte riktigt går att ta på. Syskonrelationen och en alldeles ren och skär idoldyrkan. 

Sista högdosen avklarad

Jag vill skriva att jag är glad. Jag vill så gärna skriva om att allt är bra. Vi har verkligen haft stunder, det har vi. Men allt är så bräckligt, allt raseras så snabbt.

Jag var hemma med B&O när C fick sin sista HögdosMethotrexate (HDM). Kroppen skrek av saknad. Tomrummet i huset ekade när små barnfötter sprang runt. Ett par fötter saknades. B&O är så stora nu och förstår så mycket. Vi bestämde därför att vi skulle åka hela familjen när C checkades in för att B&O skulle veta var C och pappa skulle vara. Det blev ett tårdrypande farväl. Alla barnen grät när de kramade varandra hejdå. B grät hela vägen till garaget.

C hade det tufft under dessa fyra dagar på sjukhuset. Hon fastnade med nålen och den rycktes ut. Sätta nålen en gång är jobbigt, sätta nålen två gånger tär. Hon mådde extremt illa och fick till slut kortison mot illamåendet. Det är första gången. Hon har varit trött, hängig och det är tydligt att kroppen brutits ned igen.

Torsdagen kom till slut och här hemma åt vi frukost och åkte sedan direkt till sjukhuset för att hämta hem resten av familjen. Att höra B&O prata om "Yaya komma hem" och "Pappa hemma nu" fick mina ögon att tåras. Att sedan se tre syskon springa mot varandra i korridoren och skrika varandras namn fick mig att svämma över. När C sprang in i min famn och jag sätter näsan i hennes hår luktar hon desinfektion och sterilt. Doften av mitt barn är som bortblåst. Tårarna rinner nedför mina kinder och jag försöker med bruten röst förklara, för alla mina barn, att jag är glad. Att jag är så glad över att vi alla är tillsammans. De ser inte ut att tro mig. Det blir ett ännu större puss- och kramkalas.

Väl hemma har vi planerat semester. Pratat om väder, om boende och möjliga resvägar. Om olika stopp och om aktiviteter. Barnens mormor och P har varit på besök och barnen är överlyckliga. Vi hann även med en spontantripp till Eskilstuna och Parken Zoo.

Igår skulle vi åka till Göteborg men vi fick skjuta på det till idag. I samma ögonblick som jag packar sista paret byxor ropar C från sängen. Jag springer upp och ser att hon har något i handen och frågar om det är snor. "Låt mig hämta papper, älskling". Då hulkar hon igen och jag förstår i samma ögonblick varför täcket är blött. Hon kräks igen. Jävla cytostatika. Jävla cancer.

Besvikelsen är större än jag ens vill erkänna. Jag ser semestern försvinna med kräket som spolas ned i toaletten. Jag spänner mig och axlarna gör ont. Jag är trött. Jag är så förbannat trött. Jag orkar inte med motgångar hur små de än kan verka. Jag orkar inte sitta hemma i regnet en dag till. Tyvärr så är inte alternativen så många. Vi ringer sjukhuset som vill att vi avvaktar dagen och ser hur C mår. Det är klart vi gör det. Fokus på min älskade starka unge. Fokus på hon som kryper upp i min famn och bara vill vara nära. Fokus och kramar.