En dag som virvlar förbi. En timme. En vecka. Tid har blivit något ogreppbart. Något som andra lever i.
Livet blir sällan som man hade tänkt sig. Jag hittade drömmannen, vi fick tre fantastiska barn inom loppet av 15 månader och köpte hus. Livet var på topp, det är det på sätt och vis fortfarande men i en parallell värld. Vår äldsta dotter som fyllde två år i april 2014 fick i juni samma år diagnosen leukemi. Mycket kommer att handla om vår kamp med henne mot hennes sjukdom. Men även om hur det är att ha tvillingar på ett år och mitt i allt detta försöka bygga drömhuset. Jag är känslomänniska.
torsdag 15 oktober 2015
onsdag 7 oktober 2015
En pojke med kort hår
Vi sitter i väntrummet för provtagning. C är glad, hon vet att efter stick i fingret väntar frukost på café och egentid med mig. Hon rabblar sitt personnummer om och om igen, för hon ska minsann själv berätta när det är hennes tur. Det är bara det att vi har åkt till en vårdcentral istället för till ALB. En vårdcentral som inte fokuserar på barn. Jag intalar mig att det är därför de tilltalar mig och inte C trots att jag informerat om att det är hon som är patienten. De ser på mig istället för på henne när de ber om personnumret och när jag frågar om hon ska säga det blir det för stor grej, hon vill inte längre. När sköterskan sedan knappat in personnumret läser hon: Cornelia.
C svarar: JA!
Och sedan kommer det; Jaha, jaså jag trodde du var en pojke, du har så kort hår.
En öronfil, rakt i ansiktet. Jag blir arg. Förbannad. C blir ledsen. Jag ser det på hennes hållning. Hon suckar. Hon sjunker ihop. Jag vill ruska om människan framför mig. Människan som precis har förolämpat min dotter. Min dotter som dagligen pratar om en fläta "som Elsa har". Min dotter vars högsta önskan är att ha långt hår. Min dotter som ständigt frågar hur lång tid det tar innan håret växer. Min dotter.
Jag fräser. Jag hinner inte tänka på att C hör hur jag låter när jag ilsket fräser att hon som ska till att sticka mitt barn i fingret minsann kan se hennes diagnos och kanske borde tänka på vad hon säger. Jag hinner inte bete mig för jag är upptagen att ta en fight som mitt barn inte kan ta.
Det är ett barn. Vet du inte kön så kalla barnet för barn, gissa inte. Låt barn vara barn. Barn får ha färg. Barn får ha klänning. Barn ska inte behöva undra varför barnet behöver vara pojke eller flicka, tro mig, barnet vet vilket kön det har.
C svarar: JA!
Och sedan kommer det; Jaha, jaså jag trodde du var en pojke, du har så kort hår.
En öronfil, rakt i ansiktet. Jag blir arg. Förbannad. C blir ledsen. Jag ser det på hennes hållning. Hon suckar. Hon sjunker ihop. Jag vill ruska om människan framför mig. Människan som precis har förolämpat min dotter. Min dotter som dagligen pratar om en fläta "som Elsa har". Min dotter vars högsta önskan är att ha långt hår. Min dotter som ständigt frågar hur lång tid det tar innan håret växer. Min dotter.
Jag fräser. Jag hinner inte tänka på att C hör hur jag låter när jag ilsket fräser att hon som ska till att sticka mitt barn i fingret minsann kan se hennes diagnos och kanske borde tänka på vad hon säger. Jag hinner inte bete mig för jag är upptagen att ta en fight som mitt barn inte kan ta.
Det är ett barn. Vet du inte kön så kalla barnet för barn, gissa inte. Låt barn vara barn. Barn får ha färg. Barn får ha klänning. Barn ska inte behöva undra varför barnet behöver vara pojke eller flicka, tro mig, barnet vet vilket kön det har.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)