I går visades Barncancergalan på kanal fem. Två timmar då tårar och snor rann. Två timmar av andras livsöden. Några som liknar min familjs kamp. Andra som förlorade kampen. Det var tungt. Oerhört tungt. Ansikten jag kände igen som blandades med ansikten vi inte träffat. Ett lotteri du inte vill vara med i. En tid som känns overklig, svårt att greppa och vissa delar svårt att komma ihåg.
I dag klev jag upp, pussade mina barn och åkte till jobbet. Jag är tillbaka på heltid, livet börjar hitta rutiner igen men med nedslag i vår tidigare verklighet. Jag sitter på jobbet. C och Finaste sitter i en bil på väg till sjukhuset. Det är dags för provtagning och läkarbesök. Jag är fortfarande uppriven sedan igår och får stå emot katastroftankarna. De som alltid vilar bakom varje hörn.
I morse pussade jag mina barn och åkte hemifrån. Dagen kommer spenderas till att fundera ut bästa tisdagsmyset någonsin.
Livet blir sällan som man hade tänkt sig. Jag hittade drömmannen, vi fick tre fantastiska barn inom loppet av 15 månader och köpte hus. Livet var på topp, det är det på sätt och vis fortfarande men i en parallell värld. Vår äldsta dotter som fyllde två år i april 2014 fick i juni samma år diagnosen leukemi. Mycket kommer att handla om vår kamp med henne mot hennes sjukdom. Men även om hur det är att ha tvillingar på ett år och mitt i allt detta försöka bygga drömhuset. Jag är känslomänniska.