Hon är Super-Yaya. Hon är en superhjälte. Hon är den starkaste och modigaste jag känner. Och hon lär mig så mycket. Hon förklarar när jag blir rädd. Hon berättar att det är okej. Hon berättar varför hon inte kan sitta still i en soffa tills allt detta är över. Hon är tre år och så galet klok.
Vi går tillsammans, sida vid sida. Utan att hålla händer för C kan alldeles själv. Det är viktigt. Jag har uppfostrat henne till att bli självständig och när hon nu blir det, vill jag hålla tillbaka, det är för snart. Jag måste våga släppa taget, det är inget orimligt hon begär, hon begär att få gå. Hon begär att få prova, att få försöka och visa att hon kan.
Min känsla är ändå att hålla armarna runt henne. Att skydda henne från att falla. Någonsin igen. Men hon vet bättre. Hon är starkare. Hon känner att benen bär. Hon känner att hon måste göra detta. Och hon känner att hon måste guida mig igenom det.
"Mamma, du är min bästa vän, håll mig i handen", säger hon och kramar mig. Jag hoppas att det inte är sant, att hon har andra vänner men är smickrad, lycklig och vore dum om jag inte tog hennes känsla för här och nu. Här och nu är jag hennes bästa vän och jag överöses med presenter. Kramar och gos. Jag kämpar emot för att inte spricka av kärlek och bryta ihop.
De senaste dygnen kommer jag nog skriva mer om. Fragment som ploppar upp och får mig att känna. Som får mig att gråta. Som får mig att känna tacksamhet. Som får mig att undra.
Men just nu njuter jag bara av att vara mamma till Super-Yaya. Världens starkaste och modigaste unge.