Och så sitter jag ensam hemma och kollar på dåliga sitcoms. Igen. Och är less. Jag vill inte ömka och vara negativ men jag vet inte riktigt vad jag kan göra åt situationen heller. Jag vill kunna gå ut och äta en kväll, träna eller bara hänga med tjejerna. Jag älskar min dotter över allt annat och är tacksam för att jag får spendera med henne. Det är jag verkligen. Men jag önskar att hon tog flaska så att hennes pappa kunde få några kvällar på tu man hand med henne.
Jag vill få ta på mig kläder som inte är anpassade för amning. Jag vill ha snygga skor med obekvämt hög klack. Jag vill fixa håret. Dofta lite parfym och titta folk i ögonen när jag pratar med dem. Föra konversationer, hela konversationer. Längta och sakna min fantastiska dotter under en kväll.
Men innan hon tar flaska kan jag inte riktigt ställa kravet att jag ska hitta på något utan C. Hon får istället hänga med på allt. Och ofta blir vi hemma istället. Så här sitter jag och tycker lite synd om migsjälv. Dags att baka en kladdkaka eller poppa lite popcorn tror jag.
Livet blir sällan som man hade tänkt sig. Jag hittade drömmannen, vi fick tre fantastiska barn inom loppet av 15 månader och köpte hus. Livet var på topp, det är det på sätt och vis fortfarande men i en parallell värld. Vår äldsta dotter som fyllde två år i april 2014 fick i juni samma år diagnosen leukemi. Mycket kommer att handla om vår kamp med henne mot hennes sjukdom. Men även om hur det är att ha tvillingar på ett år och mitt i allt detta försöka bygga drömhuset. Jag är känslomänniska.
tisdag 31 juli 2012
Det där om att behöva en paus
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar