fredag 29 april 2016

Superhjältar

Det finns olika hjältar. C, som är den starkaste och modigaste jag känner. Som anpassar sig efter situationerna som hon måste gå igenom och som lär mig hur vi kan se på olika saker. Styrka och mod. Hon har inte valt att vara hjälte men är det lika självklart som något annat

Hennes småsyskon har inte heller valt att vara hjältar. Faktum är att B och O är också är riktiga superhjältar. Ibland hamnar de i skuggan av C och hennes kamp. De ser inte allt som C behöver gå igenom utan ser endast stickpresenter som hon har med sig hem. Eller att hon har fått vara med en förälder hela dagen. I går när jag var tvungen att packa in C i bilen för att kasta oss iväg till akuten så lämnade jag B och O hos en förskolekompis. Pappan till deras förskolekompis känner de inte. Vi har inte lekt hos dem innan. Finaste hade hoppat på cykeln och trampade hem. Akutpersonalen hade förberett ett rum till C. Och jag var tvungen att ta ett beslut. Jag berättade att B och O skulle få gå hem och leka hos en kompis. "Roligt va? Spännande att få se vad han har för leksaker!" Jag vet inte om jag försökte övertala dem eller mig. Riktigt modiga gick de in till sin förskolekompis med sina gosedjur tryckta hårt mot bröstet. B vände sig om när jag gick och sa; mamma, åk inte.

Men jag åkte. Jag kastade mig iväg med mitt febriga cancersjuka barn till akuten. Hon grät, jämrade sig och brann. Och hela vägen undrade jag vilken typ av mamma som lämnar sina barn hos främlingar så (jag känner mamman!).

Finaste kom och hämtade dem när de varit där i ca 30 min. Enligt förispappan hade B gråtit i 30 sek och sedan blivit glad. De ville inte gå hem. I dag har de tjatat om att få "göra det igen". Det gör det hela lite lättare. De är riktiga superhjältar!

Grannen, pappan till deras förskolekompis, är också en hjälte. Ett stöd när jag behövde det som mest. Någon som inte tvekade att släppa in två barn i sitt hem och leka med dem, få dem att känna sig välkomna och trygga, tills deras pappa kom hem.

Det finns en annan man som hjälpt mig en massa. En riktig hjälte. Som lyssnat. Funnits där. Hjälpt mig med mina tankar och råd om hur jag ska få hjälp att komma vidare. Att bearbeta. Han har hjälpt mig att få träffa en psykolog. Jag har startat en väg tillbaka. Sakta sakta.








C's feber höll i sig. Blodvärdena var för dåliga och febern för hög därför var vi tvungna att åka in. Tydligen hade hennes blodvärden i måndags visat att hon nästan är neutropen. Tänk om vi fått veta det direkt, då hade hon kunnat vara hemma från förskolan. Jag kan inte låta bli att tänka att om det hade funnits en ansvarig läkare för just C - då hade vi fått veta det. Vi fick i alla fall komma hem utan att behöva intravenös behandling. Vi får tillbringa helgen hemma. Det är allt som betyder något nu. Jag vill hålla i mina barn, krama dem och få dem att förstå vilka superhjältar de är - hela bunten!


1 kommentar: