C skriker hysteriskt. Gråter och skriker. Snyftar och snorar. Jag ligger i sängen och hör hennes frustration och ilska. Hennes förvirring. Hon är så arg att hon skakar men hon vet inte varför. Denna gång var det frukostmackan som gick sönder men det är inte den egentliga orsaken. Det är kortisonet som hon proppas full med denna vecka.
Även om vi har varit igenom det många gånger förr så är jag inte förberedd på hur min dotter förvandlas till ett monster. Hon har det så tufft och hela familjen lider av hennes vredesutbrott. Ovanpå det kommer den totalt plötsliga krävande hungern. Och suget. Sug efter något speciellt som ofta slutar i vredesutbrott då det inte kan uppfyllas direkt (eller alls). Hon är en tickande bomb. En tickande bomb på tre år.
Hon tar min tallrik med mycket mat vid lunchen. Hon äter upp nästan allt och går från matbordet. Tvättar händerna. Hon kommer tillbaka och gnäller; "Mamma, jag är jättehungrig."
Jag kokar ägg, hon äter upp fyra stycken. Sedan lägger hon sig på golvet och gråter.
Jag vill också gråta. Jag vill också skrika. Jag är också en tickande bomb. Men inte samtidigt. Inte när hon behöver mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar