fredag 24 april 2015

Super-Yaya

Jag vill linda in C i bomull. Jag vill madrassera vägen rummen hon är i. Om jag nu inte kan göra allt det ville jag i alla fall att hon skulle åka vagn när vi åkte för att handla och jag skulle bära matvaror. Men hon är klokare än mig. Hon är starkare än mig. Hon är modigare än mig. Så när jag ber henne åka vagn förklarar hon för mig att det går inte för hon måste träna på att gå. Hon förklarar att om hon ska springa måste hon träna. Hon måste gå.

Hon är Super-Yaya. Hon är en superhjälte. Hon är den starkaste och modigaste jag känner. Och hon lär mig så mycket. Hon förklarar när jag blir rädd. Hon berättar att det är okej. Hon berättar varför hon inte kan sitta still i en soffa tills allt detta är över. Hon är tre år och så galet klok.

Vi går tillsammans, sida vid sida. Utan att hålla händer för C kan alldeles själv. Det är viktigt. Jag har uppfostrat henne till att bli självständig och när hon nu blir det, vill jag hålla tillbaka, det är för snart. Jag måste våga släppa taget, det är inget orimligt hon begär, hon begär att få gå. Hon begär att få prova, att få försöka och visa att hon kan.

Min känsla är ändå att hålla armarna runt henne. Att skydda henne från att falla. Någonsin igen. Men hon vet bättre. Hon är starkare. Hon känner att benen bär. Hon känner att hon måste göra detta. Och hon känner att hon måste guida mig igenom det.

"Mamma, du är min bästa vän, håll mig i handen", säger hon och kramar mig. Jag hoppas att det inte är sant, att hon har andra vänner men är smickrad, lycklig och vore dum om jag inte tog hennes känsla för här och nu. Här och nu är jag hennes bästa vän och jag överöses med presenter. Kramar och gos. Jag kämpar emot för att inte spricka av kärlek och bryta ihop.

De senaste dygnen kommer jag nog skriva mer om. Fragment som ploppar upp och får mig att känna. Som får mig att gråta. Som får mig att känna tacksamhet. Som får mig att undra.

Men just nu njuter jag bara av att vara mamma till Super-Yaya. Världens starkaste och modigaste unge.


4 kommentarer:

  1. Underbara ni...ja, ni finns i både mitt hjärta och mina tankar. Stor, stor kram

    SvaraRadera
  2. Isabella- Mohammed & Amiras mamma30 april 2015 kl. 12:43

    Hej Malina,

    du skriver så ärligt att jag i mitt huvud åker tre år tillbaka, då vi själva var mitt i sjukhuskarusellen med Mohammed. Vet du, försök att inte klandra dig själv för att Cornelia ramlade. Du är inte mer än människa. Det vet du säkert själv och jag vet att det är lättare sagt än gjort att inte klandra sig själv. När Mohammed gick på Waran (blodförtunnande) så hände det också vid ett tillfälle att han ramlade. Jag hade lust att smälla till mig själv i ansiktet för att jag inte hade varit precis bredvid. Sen insåg jag att sådana saker händer.

    Amira pratade om Cornelia idag, helt av sig själv, utan att jag frågade något. Hon sa med en väldigt glad ton : "mamma, jag har lekt med Cornelia idag". Senare på kvällen berättade hon att hon hade hittat en mask och att även Cornelia hade sett den, hon sa att "jag blev rädd mamma men Cornelia blev inte rädd". Nu inser jag att detta kanske är något hon hittat på eftersom jag utläser från dina inlägg att det inte verkar som att Cornelia var på förskolan idag. Kanske var det något som hänt vid något annat tillfälle på förskolan. I vilket fall som helst så lät hon verkligen glad när hon berättade att hon hade lekt med Cornelia.

    Egentligen har jag massa saker att skriva till dig men orken är ständigt ganska frånvarande när klockan passerat 20 på kvällen:)

    En grej som jag inte riktigt kan få ur huvudet och som jag känner mig lite dum för, är en grej som jag sa till dig när vi träffades på förskolan en gång. Du berättade att du brukade sy mycket och att det var något av en terapi för dig. Då sa jag att när Mohammed var sjuk så brukade jag lindra min ångest med att äta. Sen efteråt kände jag mig så himla dum över att ha pratat om att Mohammed VAR sjuk, ungefär som att mitt barn är friskt nu, ditt barn har fortfarande en sjukdom. Jag är rätt säker på att du inte uppfattade det så men jag måste ändå skriva det, för min egen sinnesfrid. Jag vet inte ens varför jag sa så, Mohammed är verkligen inte frisk och kommer aldrig att bli det. Han saknar ju i princip ett halvt hjärta och hur länge det orkar slå vet vi inte. Många med hans hjärtfel blir transplanterade runt 20- årsåldern, man transplanterar dock inte på personer med Downs Syndrom, av nån anledning som jag inte riktigt förstått och egentligen inte heller vill förstå. Ätande som terapi har jag därför inte lyckats bli av med riktigt men det ska jag nog lyckas med nån gång. Sy känns som en lite hälsosammare och mer produktiv terapiform;)

    Hur som helst, jag önskar er allt gott och hoppas såklart att Cornelia snart springer precis så fort som hon vill. Om det finns något jag kan göra eller hjälpa till med, tveka inte att fråga! Jag tror vi bor ganska nära varandra och jag är föräldraledig. Om ni behöver skjuts till sjukhus nån gång, akuta matlådor, om Cornelia vill träffa nån kompis från förskolan men kanske inte kan gå till förskolan av någon anledning, då kan Amira vara hemma så kan de leka hemma hos oss. Många kramar!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
    2. Hej Isabella!
      Och tack tack tack för dina fina ord! När man är i sjukhus-läkar-snurran tycker jag att det är många saker som är svåra att förstå, för att inte säga omöjliga.
      Det är så oerhört svårt att se sina barn få gå igenom allt men tänk vad starka de är. Mohammed är så fin och härlig, och stark!
      Jag ses gärna med eller utan barn, just nu ligger vi inne men låt oss höras till veckan!
      Stor varm kram

      Radera