Det är ett dygn kvar till den planerade mätningen. Ett dygn som C inte får hosta. Ett dygn till att hålla tummarna.
Påsken har varit fantastisk och alla barn har varit på strålande humör. C har blivit födelsedagsfirad i förskott och hon har bara strålat. B har börjat prata massor och O har slutat med blöja. Det händer så mycket och allt står ändå still. Denna vecka är det ett år sedan C bröt benet. Ett år sedan hon gick obehindrat. Ett år sedan hon sprang runt och busade. Ett år sedan.
Livet blir sällan som man hade tänkt sig. Jag hittade drömmannen, vi fick tre fantastiska barn inom loppet av 15 månader och köpte hus. Livet var på topp, det är det på sätt och vis fortfarande men i en parallell värld. Vår äldsta dotter som fyllde två år i april 2014 fick i juni samma år diagnosen leukemi. Mycket kommer att handla om vår kamp med henne mot hennes sjukdom. Men även om hur det är att ha tvillingar på ett år och mitt i allt detta försöka bygga drömhuset. Jag är känslomänniska.
tisdag 7 april 2015
Ett år sedan benbrottet
Etiketter:
#familjeliv,
#fuckcancer,
#leukemi,
#lycka,
bentäthetsmätning,
cancerdiagnos,
cytostatika,
narkos,
sövning
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar