torsdag 7 maj 2015

Näst sista högdosen

En ny högdosbehandling (HDM) på tre till fyra dagar. Den näst sista, snälla låt det vara sant, under den planerade behandlingen av Cornelia. Snälla, låt oss aldrig behöva gå igenom detta igen.

Gårdagen började i stress, ilska och utmattning. Jag bokade taxi genom sjukresor för att inte bilen skulle stå och kosta pengar i garaget. Vi bestämde att den skulle hämta C och mig kvart över sju för att vi skulle säga hejdå åt resten av familjen och inte bara försvinna, samt att vi ville åka innan de värsta köerna för att komma fram i tid. Så långt, allt gott.

Taxichauffören ringer mig kvart i åtta (när resten av familjen gått till jobb och förskola redan) och berättar att han är elva kilometer bort så han kommer att bli lite sen. Sedan undrar han om det är okej? Jag frågar vad mina alternativ är och han upprepar, är det okej?

En timme sen dyker han upp, utan att veta hur bilbarnstolen ska monteras och med mage att klaga över att det är dumt att ha bråttom vid den här tiden med alla köer. Jag kokar av ilska. Där sitter jag, i baksätet på en taxi med min dotter som jag fick väcka för att vi skulle vara klara till sju. Min dotter som är tre år gammal och som är sen till sin cytostatikabehandling. Min dotter som fastat sedan igår och som sitter i en bilbarnstol som inte är ordentligt fastsatt i bilen. Och han klagar.

Vi kommer fram halv tio. Det är en försening som kan betyda att vi inte kommer hem på lördag som vi hoppas att göra. Det fungerar nämligen så att när metotrexaten har gått in under 24 timmar så får C något att som ska stoppa den från att bryta ner mer. Detta får hon ett antal gånger och med kontroll var sjätte timme för att se hur koncentrationen försvinner. När det är under en viss koncentration så får vi åka hem. Detta kontrolleras var sjätte timme och en försening på 1,5 timme kan utan tvekan betyda sex timmar längre sjukhusvistelse för oss.

Väl här är det fruktansvärt jobbigt att sätta nålen och jag får hålla fast hennes gipsade små armar som hon fäktar med. Hon är hysterisk. Hon är rädd. Så fort nålen sitter och droppet rullar så vänder humöret totalt. Hon sjunger, hon trallar och hon cyklar. Jag springer med droppställningen efter henne i korridoren. Jag njuter. Som jag har längtat efter den dagen mitt barn skulle gå, springa och cykla igen.

Jag motioneras i timmar fram och tillbaka i korridoren. I dagar faktiskt då vi nu är inne på andra dagen. Snart tas metotrexaten bort och vi kommer bara ha en slang, då ska vi nog ta oss ut från avdelningen. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar