Hela dagen känner jag mig jagad. Ångesten väntar runt hörnet. Krupit in under huden. Jag svettas. Mår dåligt. Tårar som bränner bakom ögonlocken. Jag parkerar bilen, vågar inte köra mer. Ångesten knackar på. Jag kan inte låta bli att undra om det syns. Vansinnet är nära. Hur ska jag kunna behålla vettet?
Jag ringer Finaste. Det finns ingen annan. Jag behöver få höra en stadig röst, ett lugn. Han säger att han älskar mig. Han säger att han finns där. Och sedan gör han det absolut bästa, han tar mig tillbaka till vardagen, till middagsbestyr och inköp. Han injicerar ett lugn i mig. Han pratar om saker som behöver göras och får mig att landa på marken. Får mig att skjuta bort ångesten, ett tag i alla fall.
Jag går in här och kollar varje dag för att se hur det går för er, och igår kom jag på en tanke: får du hjälp med någon att prata med? Alltså någon professionell? Kan vården hjälpa dig med det, eller har de bara resurser att ta hand om C? Jag känner dig inte ens, men jag oroar mig för dig... Hoppas du mår okej!
SvaraRaderaHej Sara!
RaderaTack för stöd och för att du frågar. Ja och nej är väl det enda svaret. C har en psykolog som jag pratar med utifrån att jag är förälder till C. Inte egentligen utifrån hur jag mår. Det är ett barnsjukhus så de utgår hela tiden från barnen. Hen är bra, mycket bra men jag kommer be om och få en remiss till en "egen" när det är dags. Just nu finns inte tid eller möjlighet till annat, vi måste hålla näsan över ytan och jag kan inte skrapa ihop tid till att gå och prata med någon.
Men denne psykolog kommer till mig när jag ligger inne med C. Om C är vaken blir samtalet klart annorlunda mot när hon sover. Och allt journalförs för att C ska kunna begära att få läsa det när hon blir större.
Det är konstigt för på något sätt så mår vi så bra (eller så dåligt) som det finns utrymme för. Vi är så starka som vi måste vara. Så starka som situationen kräver. För när C mår bättre, då mår jag sämre.
Tack tack tack för att du även fick mig att sätta ord på detta. Detta är min ventil, en del i min terapi. Skriver jag inte så syr jag. Det är dock väldigt nyttigt att sätta ord på alla känslor som slåss inom mig.
Tack!
Jag förstår hur du menar. När min syster var sjuk så fanns det ju inte tid eller utrymme till att tänka på sig själv, vi var ju tvungna att bara fixa det. Jag fick nån sorts sammanbrott vid ett tillfälle när jag fick för mig att jag inte orkade hälsa på henne för att jag ville ha tid för mig själv, men det tog bara nån timme eller så innan jag tog mig samman igen - det går ju liksom inte göra så. Och för dig som mamma och inte bara syster är det ju ännu mer extremt, inte ens när barnen är friska kan man tänka på sig själv hur mycket som helst.
RaderaJag hoppas ändå att du snart kan ta dig tiden att ta lite hand om dig själv också!
Kram!