Hon finns

När barnen är på förskolan passar föräldrarna på att krypa upp i soffan äta ölkorv och se på Breaking Bad..

C's kompisar stod i dörren och väntade på henne när vi kom till förskolan. Det är så fina barn på hennes avdelning och kanske världens bästa barnskötare/pedagoger. Det är speciellt en liten kille som har en skyddande vinge över C hela tiden. Han frågar om och om igen hur hon mår, om hon har ont idag osv. Han sparar en plats till henne vid frukost- och lunchbordet och han vill helst sova bredvid henne. De är bara strax över två år men barnen är otroligt hjälpsamma och omtänksamma. Det blir känslostormar i mig varje gång.

Jag ser hur C lyser upp. Jag ser hur gärna hon vill vara med. Jag ser hur hon lyser upp över att hon har sin hylla, sin låda och att hennes bild hänger bland de andras. Hon finns. Hon är en del av gruppen. Hon är bara strax över två år men detta är oerhört viktigt för henne. Hon finns.



Stöd C's kamp: http://www.barncancerfonden.se/1309369012/

Nålen

Du är min största fiende. Jag hatar dig. Jag hatar att du traumatiserar min lilla flicka vid varje läkarbesök. Jag hatar att du ger den modigaste av dem alla mardrömmar om nätterna. Jag ryser vid tanken av vad hon drömmer. Jag hatar att du besitter förmågan att ge en tvåårig liten flicka ångest. Jag hatar dig för varje salt tår som du orsakar nerför en rädd flickas mjuka kind. Jag hatar att du ser så skrämmande ut, som en metkrok som hänsynslöst trycks in i min dotters bröstkorg. Jag hatar att min älskade modiga unge ser ut som en nåldyna på sin högra sida. Jag hatar dig.

 

Du är min hjälte. Jag är tacksam för att du gör så att läkarna bara behöver sticka min dotter en gång per behandlingstillfälle för alla mediciner hon ska få. Jag är tacksam för att du ger medicinerna direkt tillgång till lilla C's blodomlopp. Jag är oändligt glad för att du tillgodoser läkarna med blodprover så att min älskade modiga unge slipper bli en nåldyna i fingrar, tår och armar. Jag är tacksam för att du hjälper min hjälte. Du är min hjälte.

En lättnades suck

B&O sover. Det snarkas så att babymonitorn går igång. Förkylningssäsongen är här.

I dag har varit en bra dag och jag sparar den i minnet. Andas ut. Drar en lättnades suck. C har varit lycklig i dag. Det är sällan hon ber om något, förutom mat eller att få sova, och när hon väl gjorde det är jag så glad över att kunna tillgodose hennes önskan. Hon älskar sina nya flätor. 79.90 på H&M gjorde min dotter lycklig idag. Mig med. Hon har räknat dem, fem stycken. Hon har visat dem för alla tänkbara. Hon berättar om och om igen vilka färger de är. Guld (!). Viiiiiit. Blå. Rosa. Och favoritfärgen liiiiila.

Kärleken är så total och fullständig när man är barn. Eller om man är förälder. O överöser mig med blöta snoriga pussar. B backar upp i knät för att sitta tryggt omslingrad i mammas armar. C säger att hon älskar mig. Ofta. Hon rabblar oftast upp alla hon älskar. Yaya äskar pappa (alltid först). Yaya äskar mamma. Yaya äskar Basse. Yaya äskar Ovia. Yaya äskar momme. Yaya äskar Marmor. Och så vidare. Kärleken till alla hon har omkring sig och litar på. Kärleken från alla runt omkring henne som bäddar in henne i trygghet. Som ger henne styrka. Som ger henne energi.

Det snarkas i sovrummen uppe. C är på väg hem efter en kortare utflykt med moster E och storkusinen. I dag har varit en bra dag. Jag har lyckats göra det där lilla extra. Referensramarna till vad det egentligen är har rubbats. Totalt. Jag sitter i soffan och drar en lättnades suck.

Lång fläta på ryggen

Söndagsmorgon. O är tvärförkyld och har knappt sovit alls, således inte Finaste heller. C och jag har kramats hela natten och B har sovit lugnt i sin säng. Jag kliver upp vid sjutiden och smyger ner till O och Finaste. B vill upp strax därefter medan C tar sovmorgon.

"Mamma, Yaya ha fläta. Lång fläta bak på halsen. Inte klippa håret Yaya". C har vaknat och ber att jag ska fläta hennes hår. Det gör ont i hjärtat att hon tror att det är jag som har klippt bort allt håret. Alla hennes blonda lockar som föll av i juni. Jag lovar att vi ska köpa en fläta efter dagens sjukhusbesök. Jag funderar på hur jag ska fästa den på hennes huvud men tänker att det får bara lov att finnas lösningar. Klart att ungen ska ha en fläta.

Dagens sjukhusbesök går snabbt eftersom C redan har nålen i bröstet. Ny sköterska för dagen men allt flyter på smidigt. Jag vet inte vem som är mest förväntansfull när vi svänger ner i Liljeholmens galleria, C eller jag. Ska jag lyckas hitta någon fläta? Hur ska jag fästa den? C funderar på olika färger och antal flätor. Lila? Kanske blå? Gul mamma, kanske gul?

Lyckan som strålar i C's ögon när vi åker hem är total. Hon vill visa sina nya flätor för världen. Och jag vill visa världens finaste C. För detta är det som betyder något.

 

 

Och en dag ska håret växa ut och vi ska fläta det, hjärtat mitt.

Fylla på energidepån

Lördagsmorgon. Jag hör barnen skratta. Känner mig utsövd. Jag öppnar ytterdörren och där i hallen på golvet sitter C. Mamma, ropar hon och ler stort. Jag sätter mig ner på golvet och kramar henne. Pussar hennes kala huvud. Samtidigt hör jag små fötter komma tassande. Ser B och O komma springandes. B kommer fram, han är glad och jag får en blöt puss. O är avvaktande. Hon vill visa att hon är arg för att jag har varit borta men är samtidigt så glad att se mig att det är svårt för henne. Jag lyfter upp henne, överöser henne med pussar och glada tillrop. Hon smälter sakta och slappnar av.

Finaste E, barnens moster, min syster, är här. Finaste och jag var lovade ett restaurangbesök igår men överraskades med att få sova borta. Hotell bokades i all hast och restaurangbesöket blev ett billigare alternativ än först tänkt. Men vilken kväll, energiförrådet fylldes på i vår bubbla. Och även om vi tyvärr fick ett rum i närheten (eller kanske i) hisschaktet så har jag mycket mer energi idag. Sedan verkar våra barn alltid sova bättre när vi inte är hemma (alternativt vågar inte barnvakterna säga hur illa natten varit) så vi funderar på att flytta ut.

C satte nålen igår inför de kommande dagarna och har den med hemma. Hon är lugn för hon vet att hon inte behöver sätta nålen, eller ta ur den för den delen, och åker utan att protestera till sjukhuset. Hon blir dock trött och somnade på vägen hem från sjukhuset. Det är nog en blandning av stress inför behandlingen och medicinerna.
Jag sitter i soffan och lyssnar på hennes andetag. Ute sover B&O i vagnen. Lugnet har lagt sig i hela vårt hus.

Ett parallellt universum

Det finns en värld där utanför. En värld som jag brukade ta del av. Det finns en värld där utanför. En värld som mina vänner lever i. Det finns en värld där utanför. En värld så nära och ändå helt utom räckhåll.

Jag ser bilder på mina vänners barn. De växer trots att min värld står still. De umgås och utvecklas. De springer, lär sig cykla och räkna. De oroar sig för blöjeksem, potträning och dålig nattsömn. Precis som det ska vara.

Jag ser mingel, lunchdejter och middagsbjudningar. Jag ser fester. Jag ser fina kläder. Jag ser hårklippningar. Jag ser hur de jobbar över. Jag ser hur de kommer småspringandes för att hämta på förskolan. Jag ser välskräddade kostymer. Jag ser fint sminkade ansikten.

Det finns en värld där utanför. En värld jag brukade ta del av. Det finns en värld där utanför. En värld som mina vänner lever i. Det finns en värld där utanför. En värld så nära och ändå helt utom räckhåll.

Jag ser Finaste, vackrare än någonsin där han bär på våra två yngsta barn. Jag ser C, stark som få, när hon får nålen satt i bröstet. Jag ser rutiner som inte får brytas. Jag ser scheman över mediciner. Jag ser bröllopet som inte blev av. Jag ser vänner glida bort även om varken de eller jag vill det. Jag ser hur livet tog en annan väg än de andras. Jag ser hur vår bubbla får tjockare väggar mot omvärlden. Väggar mellan mig och mina närmaste. Väggar mellan oss och dem.

Trots att jag aldrig haft så lite egentid har jag aldrig känt mig så ensam som nu.

I am robot

Alarmet ringer 23.45 och jag flyger upp. Susar ner till kylskåpet med ljudlösa steg. Jag hoppar över sista trappsteget som jag vet knarrar högt. Lägger upp makaroner, en stor klick smör och in i mikron. Jag tar fram skinka, riskakor och lägger upp på en tallrik. Fyra stycken med dubbla skivor skinka på varje riskaka, det borde vara tillräckligt. Under de sista sekunderna som makaronerna värms blir jag ståendes och tittar ut på gatan. Jag stoppar mikron innan den hinner pipa, greppar en sked och tallriken med skinka.

Sedan tar jag mig ljudlöst tillbaka till övervåningen och in i C's rum. Det skär i mig när jag ser henne ligga och sova tryggt i sin säng. Jag försöker väcka henne lugnt men förstår skräcken hon konstant känner. Hon har en metkrok i bröstet och har blivit väckt många gånger förr för diverse provtagningar, mediciner eller blöjbyten.

23.58 är jag tillbaka i min säng. Uppdraget utfört. Som så många nätter innan och som så många nätter framöver. Jag är helt utmattad men utför varje handling som i trans. Det måste göras. Jag har inget val.  I am robot.