I denna ljuva sommartid

Det spelar ingen roll om regnet öser ned. Det spelar ingen roll om åskan dundrar. Det spelar ingen roll om vi blir blöta under midsommarfirandet. För vi är tillsammans, vi är ute i skärgården med vänner och vi är starka. Ingen är förkyld. Alla är glada, uppspelta och exalterade.

Vi åker båt. Vi har med packning för att sova över. Vi planerar dagen eftersom och låter barn och väder avgöra. Det blir dans runt stången, i regnkläder. Det blir fiskedamm, lotteri och sång. Det blir god mat, skratt och barn som leker. Det blir idyll. Det blir lugn i kropp och själ. Det blir total lycka.

Ett parallellt universum

Det finns en värld där utanför. En värld som jag brukade ta del av. Det finns en värld där utanför. En värld som mina vänner lever i. Det finns en värld där utanför. En värld så nära och ändå helt utom räckhåll.

Jag ser bilder på mina vänners barn. De växer trots att min värld står still. De umgås och utvecklas. De springer, lär sig cykla och räkna. De oroar sig för blöjeksem, potträning och dålig nattsömn. Precis som det ska vara.

Jag ser mingel, lunchdejter och middagsbjudningar. Jag ser fester. Jag ser fina kläder. Jag ser hårklippningar. Jag ser hur de jobbar över. Jag ser hur de kommer småspringandes för att hämta på förskolan. Jag ser välskräddade kostymer. Jag ser fint sminkade ansikten.

Det finns en värld där utanför. En värld jag brukade ta del av. Det finns en värld där utanför. En värld som mina vänner lever i. Det finns en värld där utanför. En värld så nära och ändå helt utom räckhåll.

Jag ser Finaste, vackrare än någonsin där han bär på våra två yngsta barn. Jag ser C, stark som få, när hon får nålen satt i bröstet. Jag ser rutiner som inte får brytas. Jag ser scheman över mediciner. Jag ser bröllopet som inte blev av. Jag ser vänner glida bort även om varken de eller jag vill det. Jag ser hur livet tog en annan väg än de andras. Jag ser hur vår bubbla får tjockare väggar mot omvärlden. Väggar mellan mig och mina närmaste. Väggar mellan oss och dem.

Trots att jag aldrig haft så lite egentid har jag aldrig känt mig så ensam som nu.

Jag är tacksam

Jag är så oerhört tacksam. Det är många saker som får mig att gråta nu för tiden. Kanske är det för att jag har blivit mamma. Kanske har jag bara blivit blödig med åren. Kanske har jag alltid varit blödig.
Men en sak är säker; jag blir så tacksam när en hjälpande hand räcks ut.

I förrgår var vi i Furuvikparken med svärföräldrarna. Det var en fantastisk dag, solen sken och barnen var förväntansfulla. Jag höll C i famnen för att hon skulle se sköldpaddorna när en djurskötare kom för att ge dem mat. Det tyckte C var mycket intressant och hon berättade för mig vad som fanns på tallriken som sköldpaddorna fick. Plötsligt tar djurskötaren upp en sköldpadda och bär fram den till C, visar henne och låter henne klappa den. Och mina tårar bränner bakom ögonlocken. Min första tanke är att av alla barn som han hade kunnat göra det för så valde han min cancersjuka unge. Och jag är så fruktansvärt tacksam för det.

Igår kom kära vänner över och hjälpte oss med att bygga på vår övervåning. Tacksamheten sköljer över mig som en flodvåg. Jag har svårt att förstå hur jag ska kunna tacka alla som ställer upp för oss. Släkt, vänner, grannar och bekanta gör matlådor, skjutsar, bygger, leker med barn, finns där och lyssnar. Etc. Etc. Och jag är så jävla tacksam. Tack alla ni som finns i mitt och min familjs liv.