söndag 5 april 2015

Brev till förskolan

”Cornelia går som en gammal tant!”. Orden skriks på förskolegården av ett barn med en förväntan om skratt men skratten uteblir, denna gång. Mitt hjärta brister. Går sönder. Jag vet inte om C hör det, men jag blir iskall. Tänk om hon kommer hem från förskolan och inte vill gå. Tänk om hon slutar sin rehab. Så jag bestämmer mig för att skriva ett brev, ett brev till alla föräldrar som har barn på samma förskola som Cornelia går på. Jag inleder med orden ovan och fortsätter:

Cornelia fick diagnosen cancer, leukemi, i somras men det är ett år sedan hon kunde gå. Hon är tre år gammal på fredag. Hon bröt benet för ett år sedan och haltade runt på brutet ben i fem veckor innan läkarna hittade frakturen och gipsade. Tre veckor med gipsat ben följde och Cornelia har inte kunnat gå sedan dess. Nu kämpar hon, mot alla odds, och tar sig fram om hon får hålla någon i handen. Hon är starkare än någon jag har träffat. Men hon behöver bygga upp såväl muskler som balans. Hennes sjukdom och cytostatikan som hon får gör att detta mycket svårare för henne.


Cornelia vill gå på förskola. Läkarna är ense om att hon behöver få gå för sin psykiska hälsa. Därför gör det extra ont som mamma att höra de där orden. För det är en helt korrekt iakttagelse; ”Cornelia går som en gammal tant”. Men hon går. Hon kämpar och hon vill gå. Det är rehabilitering och något hon verkligen behöver. Som förälder blir jag dock livrädd, det dyker upp så många ”tänk om”. Tänk om hon inte vill gå om hon blir retad. Tänk om hon inte vill gå till förskolan. Tänk om..

Jag kan inte skriva på annat sätt än med känslor för jag svallar över. Jag ber er snälla prata mer era barn. Jag ber er att snälla förklara varför Cornelia går som hon går. Jag ber er fråga om ni undrar något. Både jag, min man och Cornelia svarar gärna. Berättar vår upplevelse om det som ni eller era barn vill veta. Vi är mitt uppe i kampen men vi ska ta den – fuck cancer!

Jag hoppas att de. föräldrarna, läser mina ord. Jag hoppas att de förstår.

På onsdag har Cornelia tid för att få mer cytostatika, vincristin, samt att hon ska sövas för bentäthetsmätning. B & O har en fruktansvärd hosta och är riktigt förkylda. C måste ha varit host- och snuvfri i två veckor för att få narkos. I morse lät hon täppt i näsan, jag är livrädd. Rädd för att hon ska bli sjuk. Rädd för att ställa in narkosen som vi kämpat för att få. En dag i taget.

7 kommentarer:

  1. Fina du, mina ögon tåras (såklart) när jag läser. Vilket brev, kan inte se att någon förälder som får ett sånt brev gör annat än att omedelbart prata med sina barn. Sen skulle man ju kunnat önska att personalen redan varit tydlig till barnen med Cornelias situation. En sån kommentar ska inte behöva fällas. Aldrig. Någonsin. Håller tummarna för att behandlingen kan fortsätta enligt plan.

    MÅNGA kramar och hejarop till er! /Sarah

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Sara,
      personalen har varit tydlig och är helt fantastiska! Det är kanske en oundviklig kommentar, en korrekt iakttagelse från ett barn. Men det är svårt, barn är ärliga och ibland blir det fel.
      Kram

      Radera
    2. Det har du helt rätt i. De lägger ju inte heller samma värderingar i sina ord som vuxna, utan konstaterar oftast bara hur det är. Men hoppas ändå verkligen att hon slipper höra det i fortsättningen. Att de istället kommer fram o håller hennes hand och hjälper. För så fina kan ju barn också vara! Heja er och STOR kram

      Radera
  2. Tack för ditt brev på förskolan. Jag är mamma till en dotter på samma förskola som Cornelia. Vi har pratat om Cornelia idag här hemma. det är det minsta vi kan göra för er. Styrkekramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Stort tack Jenny! Det betyder oerhört mycket!
      Må gott och ha en fin kväll!

      Radera
  3. Tack för brevet idag. Dina ord går rakt in i mitt hjärta. Jag känner med dig. Vi har självklart pratat med barnen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Stort tack Josefin! Jag och min familj är så tacksamma för förståelse och stöd.
      Ha det fint!

      Radera