Och jag vågar inte..

...skriva om känslorna när C fick cellgifter fastän hon inte skulle ha i onsdags. När hon skulle få dropp i en halvtimme och de sätter igång droppet för att sedan komma tillbaka och "pausa" det. För att sedan stänga av och koppla ur. För att berätta att de hade räknat fel, att vi egentligen inte ska dit förrän om ytterligare två veckor.

Och jag vågar inte tänka på att det kan bli fel. Att de är så överbelamrade och inte hinner med sina patienter. Jag vågar inte kritisera.

De är fantastiska, de som har hand om min dotter, men detta får inte hända. Det är vi rörande överens om. De är fantastiska, och ärliga. De är fantastiska, men de är också människor. Människor som har min dotters liv i sina händer.








Och som ett inställt alarm får jag panikångest direkt efter lunch varje dag. Jag står upp tack vare cancern, för den ger mig inget val. Jag står upp tack vare mina barn, för de behöver mig. Jag står upp tack vare Finaste som är min ryggrad och håller mig uppe när inget annat gör det. Men ångesten finns där och barnen ser det. Barnen får uppleva en människa jag inte vill vara. En människa jag inte är. Allt på en och samma gång.