Röda bromsljus lyser upp mitt synfält. Rusningstrafik. Jag sitter och håller C i handen. Hon sover. Vi sitter ännu en gång fast i rusningstrafik på väg till sjukhuset. Alla andra ska till sina jobb. Vi sitter fast. Vi sitter fast i en absurd verklighet. Bredvid alla andra. Parallella universum.
C har sovit sig igenom flera dagar. Gått och lagt sig igen direkt efter frukost. Tecknen som hopar sig. Tröttheten. Orkeslös. Blek. Blåmärken. Hennes blodvärden är körda i botten. Jag ringer in till avdelningen under söndagen och får besked att vi kan komma in för provtagning. Men "om det behövs några åtgärder så har vi svårt att hjälpa er". De är fullbelagda. Det är en skrämmande tanke. Det är en skrämmande verklighet.
C's trombocyter ligger på 21, gränsen för att få nya är 20. Vi har fått påfyllning vid högre värden tidigare. HB är också lågt. Vi får beskedet att ta nya prover dagen efter. Måndag morgon sitter vi i rusningstrafiken för att ta nya prover. Ännu en måndag. Röda bromsljus som lyser framför mig. Vi står stilla.
På måndagskvällen ringer de från avdelningen, vi ska komma in dagen efter då C behöver få blod. Det visste jag redan. Eventuellt även trombocyter. Ännu en kväll förbereder vi för att åka till sjukhuset morgonen efter.
Röda bromsljus lyser upp mitt synfält. C sover bredvid mig i bilen. Hennes slappa lilla hand ligger i min. Idag, tisdag, ska C äntligen få blod. Få färg på kinderna. Få tillbaka energin. Få bättre blodvärden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar