Det kryper i benen på mig. Det gör ont i knävecken. Jag har suttit i en sjukhussäng, instängd på ett rum i flera dagar. De enda som jag träffar, förutom min älskade dotter, är hennes läkare, sjuksystrar och barnskötare. Jag har inte ens stått upp på benen och börjar undra om det är såhär det känns för C. Om man knappt har någon tyngd på benen på hela dagen så kryper de i dem. Jag går runt runt i rummet när jag pratar i telefonen. Följer rummets väggar, runt runt. Men det är inte ett stort rum.
Jag är hungrig. Jag har inte alls ätit som jag borde under dessa dagar. Det är svårt att inte kunna gå till köket och göra iordning det som vi vill äta. Det är svårt att be om något varje gång som vi är törstiga. Det känns som om jag är krävande. Det är svårt att locka C till att äta när jag inte vet vad som finns. I dag har jag ätit C's rester eftersom Finaste kommer och fyller på matlådor ikväll. Jag är hungrig.
Så sitter vi i sängen, C, styr upp sin säng i sittande. Vi äter på varsin riskaka och C utbrister: "Vad mysigt vi har det mamma". Och jag mår bättre. Vi vet inte när vi får komma hem. Vi skulle bara hit så att C kunde få blod och trombocyter i tisdags. I dag är det lördag och C har fått en påse blod till. Det kryper i benen på mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar