Snart vi åka hem

Klockan är ett på natten och jag är på väg för att byta blöja, igen. Jag vet inte om det är fjärde eller femte sedan klockan nio. C gråter. Det gör hon varje gång och skriker: nej nej nej, mamma, neeeej. Det tar mig en sekund, två sekunder innan jag inser att hon har fastnat med slangen. Åh, älskade unge! Jag mår bokstavligen illa. Kramar henne, håller om. Försöker fråga hur det gick. Hur gick det till? "Nej, inte krama mig mamma". Som ett knytnävsslag i magen. Men det är inte mig det är synd om, det är min älskade lilla unge som får gå igenom smärta jag inte kan förstå.

Vi sover oroligt hela natten, båda två. Klockan fyra får hon påfyllning på antibiotikan. Tempen tar de regelbundet, fortfarande ingen feber. Men hon hostar, konstant hela natten, ihärdigt och nära att kräkas varje gång.

På morgonen får vi in frukost och bestämmer oss för att äta i sängen. Vi måste hitta på mysiga och roliga saker när vi är isolerade annars blir vi nog tokiga. C pratar på om att vi har det mysigt och när hon har ätit upp den mackan (utan kant) som hon har fått så får hon en till. Flera gånger smyger hon in ett "sen vi åka hem mamma". Jag önskar så innerligt men har slutat tro på det. Det är fredag, på onsdag ska vi tillbaka hit. Till vårt andra hem. Innanför de tjocka väggarna. Innanför väggarna som är fyllda med barnskrik.

När det är dags att ta provet har jag redan bestämt att om nålen krånglar, som den gjorde föregående dag, så tar vi stick i fingret. C blev så stressad igår och snyftade i säkert en timme efter försöket att få prover ur slangen som senare resulterade i ett stick i fingret. Men det märks direkt att något är fel. När sjuksköterskan försöker spola slangen och dra ut prover kommer ingenting. C är blöt på tröjan. Och hon är rädd. "Brrr, det är kallt", säger hon och tittar upp på mig. Stora tårar rinner nerför kinderna. Jag drar upp tröjan för att titta och C får panik. "Inte ta av tröjan, akta nåååålen". Kompressorerna är blöta, nålen sitter inte i ordentligt.

C ligger på mig och jag håller hennes händer. Eftersom vi är isolerade så får vi inte ens gå till undersökningsrummet. Vi måste ta ut och sätta ny nål, i sängen. Jag väljer att vi i alla fall inte tar sängen där hon sover. C skriker och gråter sig igenom sjuksköterskans vana hand som tar bort plåstret runt nålen. Att ta bort plåstret är nästan lika hemskt som att sätta nålen, enligt C. När allt plåster är borta ramlar kompressorerna ner, nålen satt inte fast alls! Hon har sovit hela natten med en nål som legat mot hennes bröst, med möjlighet att sticka henne. Jag blir matt. Jag blir rädd. C somnar, utmattad av morgonens prövningar. Jag ligger i mörkret och tittar på henne. Min modiga starka lilla tjej.

 

Detta betyder rent krasst att morgonens prover inte är tagna och därmed blir all statusuppdatering om hennes välmående förskjutet. Just nu kan jag dock inte tänka på annat än att hon behöver vila, en timme hit eller dig - de får vackert vänta. Sov du gumman min, samla krafter. När C vaknar ska en ny nål sättas, prover tas och sedan kanske vi får krypa ner i sängen och kramas igen. "Sen vi åka hem mamma, sen Yaya få klistermärke och åka hem".