onsdag 14 januari 2015

Jag är expert på mitt barn

Det finns ingen som känner mitt barn som mig och min Finaste fästman. Det finns ingen som kan tyda hennes signaler som vi. Ingen som funnits där för henne som vi. Ingen som vakat över henne som vi. Läkare är bäst på medicinsk bedömning, de är experter. Men jag är expert på mitt barn.

Våra tårar blandas. C snyftar högt. Andas häftigt. Jag kramar henne. Viskar förlåt och försöker förklara. Jag försöker förklara varför jag var tvungen att hålla fast henne så. Jag försöker förklara att när hon inte kan ligga stilla själv så behöver hon hjälp, och då måste jag hålla henne. Hålla hennes armar och hålla hennes ben. Hålla hennes huvud. Efter en stund vet jag knappt längre själv varför jag måste hålla fast henne.

Jag vet att det måste göras. Jag vet det. Och jag vet att röntgen inte gör ont. Jag vet det. Men min älskade dotter vet av erfarenhet att röntgen gör in-i-helvetes-jävla-ont och är otäckt. Otäckt för hon blir fasthållen mot sin vilja. Fasthållen av dem hon älskar mest.

Hon börjar gråta samtidigt som de ropar upp hennes namn i väntrummet. "Mamma, Yaya vill inte ligga stilla". Vi går in, jag lägger försiktigt ner henne på bordet enligt instruktioner och tar på mig ett blyförkläde. Sedan instrueras vi, jag och min lillasyster, runt bordet för att hålla fast och sträcka ut C. Hon gråter häftigt, skakar och har nästan svårt att få luft. Hon har panik. Hon går in i något som jag bara kan beskriva som en ångestattack. Snyftar fram att hon vill sova,, hon vill inte, hon måste därifrån. Det är nästan svårt att få kontakt med henne för hon är så upprörd. Medan instrueras jag hur jag ska hålla fast mitt livrädda barn. Och jag gör det - för att jag vet att det måste göras. Jag vet att det inte går att komma runt det, vi behöver få bilder över ryggraden.

När jag bär henne tillbaka till rummet kämpar jag för att hålla tillbaka tårarna. Jag borrar in mitt ansikte i hennes hals. Luktar. Ber om förlåtelse. Försöker förklara. Men det blir bara tydligare och tydligare. Jag är expert på mitt barn. Och jag säger att hon behöver lugnande när hon ska röntgas. Jag kommer kräva det hädanefter, det finns inget "inte göra det i onödan". Hon ska inte behöva må såhär. Hon går igenom tillräckligt. Hon är så fruktansvärt modig, stark och en kämpe. Men hon är skräckslagen inför röntgen och då måste jag ta den kampen. Min älskade dotter, jag tänker kämpa för dig. Jag tänker inte låta dig gå igenom en röntgen till utan lugnande.

Jag lyssnar på hennes andetag. Hör hur hon sover djupare. Men hon snyftar fortfarande. Hon drar efter andan i sömnen. Jag håller en hand på henne. Jag älskar henne så mycket att det gör ont. Det gör ont i bröstet och jag låter tårarna åter rinna.

Läkaren kommer in för att ronda. Han möts av mina tårar. Han möts av min rädsla. Han möts av mina krav. Han är bra. De är ju det. Men ibland behöver jag lägga krav och inte fråga om möjligheter. Jag är expert på mitt barn. Jag tar kampen.


5 kommentarer:

  1. Som jag önskar att ni slapp gå igenom detta <3 Fuck cancer!

    SvaraRadera
  2. Jag har en vän vars pojke har en stor cysta i huvudet. Han har röntgats flera gånger och fått lugnande innan. Och då är han ändå 7 år och kan lättare förstå vikten av att vara stilla. Allt som inte är farligt för barnet och som kan göra att deras upplevelse blir något bättre borde väl vara rätt?!

    Jag hoppas verkligen att ni slipper uppleva en liknande röntgen igen! Många kramar Johanna (Svensson) Dolk

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej!
      Jag ska väl tillägga att jag blivit oerhört bra bemött men till en början gäller "man ger inte i onödan". Jag känner att vi är förbi det för längesedan, hon får så mycket annat. Jag vill absolut inte söva mitt barn eller ge i onödan men igår var bara en sådan fruktansvärt jobbig dag. Och då ventilerar jag, här, med fullt känsloutsläpp.
      Röntgenpersonalen var fina och sa även de att vi måste ordna med lugnande. Nu har jag satt ner foten (vilket ibland är det enda som behövs) och lugnande har skrivits in i C's medicinlista. Jag har dock förstått att det faller mellan stolar ibland mellan avdelningar samt att läkarna har alldeles för mycket att göra på Q84. Vid nästa tillfälle kommer jag att avbryta, avsluta och inte låta C genomgå all traumatisk stress som vi gick igenom i går.

      TACK för stöd och pepp - det betyder mer än du/ni anar!

      Radera