tisdag 30 december 2014

Jag vill bara vara mamma

Jag vill inte veta vad neutropen är. Jag vill inte veta var gränsen på olika värden. Jag vill inte veta planen för behandling av leukemi. Jag vill inte veta vad avsaknaden av trombocyter gör med ett litet barns kropp. Jag vill inte veta att tröttheten beror på extremt dåligt blodvärde. Jag vill inte veta att blåmärken och näsblod är tecken på låga trombocyter. Jag vill inte veta vad olika cytostatika har för biverkningar. Jag vill inte veta hur många gånger man tvättar innan man sätter nålen.  Jag vill inte veta veckovis vad min äldsta dotters vita blodkroppar ligger på. Jag vill inte veta vilka cytostatika som interagerar med varandra. Jag vill inte veta att hennes skelett är poröst. Jag vill inte veta att hon har ont dagligen. Jag vill inte veta att det kan vara illamående som orsakar spontan fasta. Jag vill inte veta att vi ska åka till akuten varje gång hon får feber. Jag vill inte veta hur jag krossar och blandar tabletter. Jag vill inte veta hur jag får en tvååring att ta upp emot tio mediciner om dagen. Jag vill inte veta. Jag vill inte veta något av detta.

Jag vill bara vara mamma till min älskade dotter.

Jag vill oroa mig för om hon är ordentligt klädd när hon går ut och leker i snön. Jag vill trilskas om att borsta håret och om det gör ont eller inte. Jag vill trösta när hon sprungit för fort och ramlat. Jag vill slänga slängpussar när jag lämnar på förskolan. Jag vill resa och visa mina barn världen. Jag vill oroa mig över saker som inte har med ett sjukhusliv att göra. Jag vill inte veta.


"Mamma, Labolina är jättearg. Man får vara arg. Det gör jätteont sätta nålen, mamma." Vi ligger tätt i sjukhussängen. C får trombocyter och ska få blod. Hon har mått dåligt och kräkts dagligen i över en vecka. Lös i magen. Två gånger fick de sätta nålen. Första nålen fick de inte att fungera i pôrt-a-catchen, så de fick göra om hela proceduren. Hon är stark. Hon får välja två saker ur skattkistan och hon vet varför. Hon tackar för sig. Och säger - mamma, nu vi åka hem. Jag hoppas också att vi ska få åka hem idag.

4 kommentarer:

  1. Vidriga vidriga skitsjukdom!! Min storasyster fick cancer för 13,5 år sedan, så jag vet hur obönhörligt hemskt det är.
    Får jag fråga hur det går för C; svarar hon på behandlingen, går det framåt som det ska?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Sara!
      Det är en fruktansvärd och vidrig sjukdom. Den stjäl så mycket från så många. Hoppas din storasyster mår bra idag!!!
      Om jag försöker ta ett steg tillbaka och se på helheten så har C fått vara hemma mycket, vi har sluppit ligga inne med infektioner stup i kvarten och fokuserat på att hantera biverkningar från olika behandlingar. Hon svarar bra och hon har fått alla planerade behandlingar hittills (förutom någon pausad underhållsbehandling). Det är bra, det är mycket bra. Hon har sluppit sond.
      Men med det sagt så har vi för några veckor sedan påbörjat första underhållsfasen (då det ska lugna ner sig lite) och vi har haft fler motgångar än under den intensiva fasen. Just nu ligger vi isolerade - igen - och har legat inne sedan i tisdags. Hög feber som kommer och går, kräkningar och allmänt kass i magen. Men vi hoppas på våren, vi hoppas att hon ska få komma tillbaka till förskola och vänner, få rutiner i vardagen och må bra.

      Radera
    2. Men åh vad skönt att höra! Eller jag hoppas du förstår vad jag menar - jag förstår ju av att läsa här att hon inte mår bra och att ni har det fruktansvärt jobbigt, men att behandlingen ändå går som den ska gör mig väldigt glad att höra.
      Det här borde jag nästan inte berätta för dig, men min syster klarade sig inte - fast det var ju en helt annan sorts cancer... Men det är nog ett skäl till att jag blir så engagerad i ert öde fast jag inte känner er; jag hoppas så på att det ska gå bättre för andra.
      Och du låter som en fantastisk mamma som är ett stort stöd mitt i allt detta hemska, trots att du själv känner dig svag ibland - och jag önskar att C ska få må bättre snart snart!
      Kram!

      Radera
  2. Jag är hemskt ledsen att höra om din syster!
    Tack för stöd och pepp, det betyder oerhört mycket. Vi tar en dag i taget i kampen och ger 2015 alla möjligheter att överträffa skitåret 2014.
    Kram!

    SvaraRadera