Det fanns en tid, då B&O var små, som C vägrade att sova i vår säng. Det fanns en tid då läggningen tog fem minuter och hon sedan sov tryggt i sin säng i tolv timmar. Det fanns en tid då C ville sova själv. Det fanns en tid då C var trygg själv.
Nu är allt annorlunda. Varje natt sover C i vår säng. Den lilla handen virar hon runt min hals. Näsa mot näsa andas vi varandras luft. Känner lukten av varandra. Hon vill känna tyngden av min arm på sitt lilla ben. Gosedjuren, Ninni och Elefanten, snusar hon på och de får gärna ligga i ansiktet på oss båda. Närhet, närhet och ännu mera närhet. Tryggheten finns hos oss.
Jag myser, drar in hennes lukt i mina näsborrar. Jag stryker hennes rygg med mina fingrar. Hon slappnar av. Jag myser. Jag njuter av att ha mitt barn i sängen med oss. Min äldsta dotter är sjuk och hon behöver lika mycket närhet och trygghet som ett nyfött barn behöver hudkontakt. Hon är bara två och hon har all tid i världen att lära sig sova själv i sin säng. Just nu behöver jag henne lika mycket som hon behöver mig. Vi behöver känna att den andra finns där. Vi behöver dela luft, värme och lukt. Vi behöver ge varandra trygghet om att vi alltid är precis bredvid. Jag börjar där hon slutar, hon börjar där jag slutar. Mitt älskade sjuka barn, du är jag och jag är du.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar