O's feber rusar. Febernedsättande tar inte. Jag håller henne tätt intill. Svalkar och låter henne somna på mitt bröst. En timme senare ler hon stort mot mig. Hon springer över golvet på sina små barnfötter. Febern är som bortblåst men inte oron. Inte känslan av att hålla henne tätt intill mig och undra om hon ska krampa. Om det är idag det händer igen. Men nu dansar hon. Byt fokus. Ställ om.
B vaknar och skriker. Det är mitt i natten och han har mardrömmar. Han har utslag över munnen. Nappen åker ut men han vill ha den. Han behöver ha den när han ska sova. Han har koppor på fingrarna och benen. Vattkoppor? Nej, den oron behövde vi bara leva med i två dagar. Den oron kan vi för tillfället släppa. Virusprovet kom tillbaka idag och det visade inga koppor. Byt fokus. Ställ om.
C ligger i soffan. Hon är trött, nästan groggy. Läkaren sa att hon kunde bli det av det nya smärtstillande som hon ska gå på. Hon vill sova säger hon, om och om igen, som en trasig skiva. "Yaya sova, bara sova". Men när vi känner på henne är hon varm. Het panna. Feber som ökar i grader. Termometern visar över 38,5 så Finaste ringer sjukhuset. Vi vet redan att vi ska återkomma om en timme med ny temp. Värdena är fina, varför är hon sjuk? Värdena är nästan för bra så varför har hon feber? Två timmar senare har jag tagit tempen två gånger. Jag har även bitit sönder mina nagelband. Tempen har gått ner till 38,2 och vi ska stanna hemma om inget ändras.
Rädsla, stress och oro. Jag byter fokus. Jag ställer om. Jag riktar min oro mot den som behöver det mest. För tillfället. För sjukdom är vardag. För oro är vardag. För att det är mina barn. Ett barn, två barn, tre barn. Rädsla, stress och oro. Och så jävla mycket kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar