Jag fastnar i tankar. Jag fastnar i känslor. Jag fastnar i livet. Det har hänt oerhört mycket den senaste veckan (eller är det veckorna?). En kär vän kom över från London i sex dagar och bara var. Var hos oss, kring oss och med oss. En annan vän från norr stod plötsligt i hallen en dag med tårar i ögonen och en stor varm famn. Omgiven av så mycket omtanke och närhet. Min lillasyster, barnens lilla extramamma, dök upp i tisdags och glädjen gick inte att ta fel på. Inte den gränslösa kärleken heller. Barnen har saknat henne. Jag har saknat henne. Min blivande man har saknat henne. Hennes närhet och närvaro i vår familj. Hon fattas oss men hon är nu tillbaka en kort stund och vi njuter. Allihopa.
I onsdags tog C ett stort steg framåt. Hon
gick. Hon gick på stapplande ben med en dockvagn. Det kom som från ingenstans. Mina tårar vällde fram. Jag skrek, skrattade och applåderade.
"Du är så stark!
Ja, mamma.
Starkaste i världen!
Neeeeej, det är Pippi Långtump"
Hon gick med en dockvagn som är ostadig. Som kan välta vid tryck på handtaget. Inte en gåvagn, en dockvagn. Det är så galet fantastiskt att jag inte med ord kan beskriva lyckan. Det är över sju månader sedan hon gick. Jag håller fast vid de stapplande stegen. Jag håller fast vid att hon är den starkaste jag har träffat. Vi ska ta oss igenom det här, det finns inget annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar