Vi har inte lämnat staden sedan i maj. Vi har inte vågat. Vi har inte kunnat. Vi har hållit oss hemma, nära sjukhuset. Nära tryggheten. Nu styrde vi norrut igår, till släkten och snön. Alla barnen sov största delen av resan upp.
På annandagen samlas min pappas sida av släkten över en sen lunch hemma hos min farbror. Det är min far, hans bröder med familjer och vi barn som nu har familjer. C mår fortfarande illa. Hon vill åka hem till "Momme" igen nästan direkt när vi har kommit dit. Hon hänger i Finastes famn och vill inte gå ner. Jag sitter med B&O i famnen, de verkar osäkra på om jag tänker lämna dem. Jag hör C hosta, kväljas och Finaste ber om en plastpåse. Medan de springer mot toaletten får jag en påse och lämnar två små i köket. "Moffa" och Ninna rycker in.
C står med Finastes hjälp och kräks i toaletten. Hon gråter. Hon vill inte. Men det går inte att stoppa och hon står kvar och håller krampaktigt i toalettringen. Hon vet att det kommer mer. Hon känner det.
Jag hjälper C på med overallen. Finaste tar med henne så att hon får vila och ta igen sig utan stök.
- Jag älskar dig, gumman. Sov en stund du så ses vi senare.
- Älska dig mamma. Snart vi komme tillbaka.
- Jag kommer till dig, älskling.
- Ottej, mamma. Äska dig!
Vi får se om vi avbryter resan. Vi får se om vi åker hem igen. Vi låter natten komma och avvaktar. Vi låter natten komma och lugnet skölja över oss. Vi låter natten komma och välkomnar mörkret. Vi låter natten komma och ta oss mot morgondagen. Mot gryningen och en ny dag. Mot förhoppning om ny energi. Mot förhoppning om välmående. En förhoppning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar