Jag är trött. Trött på att gnälla. Trött på att låta negativ. Trött på att klaga. Trött på att vara trött. Igår hade vi en supermysig dag. Vi lekte, vi sjöng och vi skrattade. Vi var tillsammans hela familjen. Vi kramades. Vi pussades. Vi älskar så mycket. Hela familjen. C och Finaste badade tills de blev skrynkliga och lyckan var total.
C sitter i soffan och utbrister: "Imorron, Yaya gå till föskolan". Åh, älskade unge, vad jag vill att du ska få vara på förskolan. Leka med vänner. Leka med dem i din ålder. Träffa andra barn. Styrkan finns där. C är pigg och glad. Men hon är neutropen. Det betyder att hon inte har något immunförsvar. Och på hennes avdelning går det scharlakansfeber.
Jag är trött. Jag hittar inte ord. Får inte till rätt tempus. Orkar inte sortera tankarna. Känslorna studsar överallt. De ligger på ytan. Avvaktande. Väntar på att explodera.
Det gör så ont att läsa om er - ett sånt fruktansvärt orättvist helvete ni tvingas gå igenom. Du har all rätt att klaga, men jag önskar så för din och er skull att du snart snart kommer få slippa det, att det snart kommer vända och bli bättre. Inte för att det hjälper, men jag tänker på er varje dag. Stor kram!
SvaraRadera