O har haft feber sedan i fredags kväll. Hög feber. Och jag kan inte sova. Jag går in och känner på hennes skållheta lilla huvud. Oroar mig. Stressar upp mig. Känner mig konstant utmattad. Finaste ställer klockan och går in för att känna på henne. O hostar. B hostar. Babymonitorn sprakar. När vi smyger ner i gryningen, B och jag, så sover O djupt. Jag kramar om min lilla kille och han myser i mitt knä. O är blank i ögonen och tydligt påverkad av febern. Det blir en lång helg. En helg fylld av oro.
Det är måndag. Tårarna trillar nerför mina kinder. Jag drar vagnen framför mig. C vill ha en banan och jag styr mot ICA. Jag orkar inte mer. Jag är så fruktansvärt utmattad. Tårarna trillar och folk undviker att se åt vårt håll. Jag ser C's skalliga bakhuvud nedanför i vagnen. Hennes händer är fulla av plåster. Hennes kinder salta av tårar. Jag ser inte, men jag misstänker att hon är snorig igen. Den gråtande mamman och hennes svårt sjuka barn - dem undviker man om man kan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar